Nobelpris och cancerforskning: Mellan framgång och skandal
I början av oktober varje år riktar forskare över hela världen blickarna mot Stockholm. Vem ska tilldelas Nobelpriset i fysiologi eller medicin? Inte bara för de enskilda laureaterna är Nobelförsamlingens beslut omvälvande. På grund av den enorma mediala uppmärksamheten världen över påverkas hela forskningsfältet där pristagarna är verksamma. Här gör vi några nedslag i prishistorien med fokus på onkologi.
Vad krävs för att tilldelas ett Nobelpris?
I Alfred Nobels testamente står att endast den är prisvärdig som gjort den «största nytta för mänskligheten» under det föregående året. Det gäller alltså för prisjuryn att ringa in enstaka forskare som gjort nydanande upptäckter, och inte minst att undvika uppenbara snedsteg som kan ifrågasätta prisets ryktbarhet. Med tanke på de otaliga medicinska uppslag inom vitt skilda fält som presenteras varje år är det en grannlaga uppgift för Nobelkommittén att kora en till tre pristagare.
Listan på Nobelpris i fysiologi eller medicin som gått till cancerforskare är lång. När James P. Allison och Tasuku Honjo fick medaljerna 2018 med den officiella motiveringen ”for their discovery of cancer therapy by inhibition of negative immune regulation” lades ytterligare två namn till raden. Andra prominenta exempel de senaste femtio åren är Harald zur Hausen ”for his discovery of human papilloma viruses causing cervical cancer” 2008, J. Michael Bishop och Harold E. Varmus ”for their discovery of the cellular origin of retroviral oncogenes” 1989 och David Baltimore, Renato Dulbecco och Howard Martin Temin ”for their discoveries concerning the interaction between tumour viruses and the genetic material of the cell” 1975. Lägger vi också till det delade priset 1966 mellan Peyton Rous ”for his discovery of tumour- inducing viruses” och Charles
Huggins ”for his discoveries concerning hormonal treatment of prostatic cancer” är nog de flesta överens om att Nobelkommittén valt ut viktiga upptäckter inom internationell cancerforskning.
Det gäller – med facit i hand – dock inte priset 1926 till Johannes Fibiger ”for his discovery of the Spiroptera carcinoma”. I Nobelprisets historia finns förvånansvärt få ”Nobel errors”. Missarna som brukar lyftas fram inom medicin-priskategorin är 1949 (António Egas Moniz och lobotomin), 1927 ( Julius Wagner-Jauregg och den så kallade malariaterapin) och just Fibiger. Alla tre hyllades av samtida experter, men med tiden blev kritiken allt hårdare. Vem var då denne Fibiger, och varför var det ett misstag att ge priset till honom?