Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

ALLT VAD I VILJEN ATT MÄNNISKORNA SKOLA GÖRA EDER

I Jesu Bergspredikans (Matt. 5–7) sista del ges den så kallade Gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem” (Matt. 7:12). Det är dock en grundläggande etisk princip som återfinns inom många religioner samt filosofiska och etiska läror. Den äldsta nedtecknade varianten lär härstamma från Konfusius, cirka 500 år före Kristus: ”Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig” (Analekterna 15:23). Motsvarande tänkande återfinns i alla de stora religionerna.

Immanuel Kant (1724–1804) uttryckte det i Kaliningrad som ”Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag.”Principen har haft mycket stort inflytande på moralfilosofin efter Kant, men har också utsatts för kritik. Enligt Kant räcker det inte med att handlingen står i överensstämmelse med plikterna. Dessutom måste den vara motiverad av pliktkänsla för att vara moraliskt riktig. Inom sjukvården har vi oftast inte mycket tid för att diskutera moralfilosofi, men om vi gör det drar vi ofta till med Jesu gyllene regel eller Kants kategoriska imperativ. Det är enkla, klara regler som är lätta att förstå och sympatisera med, inte minst eftersom de utgår från den egna personens preferenser och således inte kräver någon argumentation gentemot det egna jaget. Vid närmare eftertanke kan emellertid detta också vara en svaghet eftersom de flesta av oss idag snarare anger att vi ska handla enligt den personcentrerade vårdens principer.

PERSONCENTRERAD VÅRD
Uttrycket ”personcentrerad vård” kommer från början som en reaktion på 1990-talets önskan om effektivitet genom storskalighet och industriellt tänkande inom sjukvården. Organisationen – som självfallet skulle vara för de sjukas bästa, men då snarare för de samlade sjukas bästa och inte nödvändigtvis den enskilde sjukes bästa – blev då vägledande och ännu idag talar man om ”flöden” av patienter när man organiserar sjukvård med förhoppningen att majoriteten av de sjuka ska kunna pressas in i vårdprogram och sjukvårdsrutiner.

Personcentrerad vård är idag ett internationellt erkänt begrepp som kan och bör tillämpas brett och inom många discipliner som har med människors vård och omsorg att göra. Samtidigt ska ett varningens finger höjas för att den blivit alltför brett definierad i vissa sammanhang respektive att den ibland omdefinierats nästan sekteristiskt till att betyda något som en liten yrkesgrupp eller vårdplanerare tycker är rätt. Den tveklöst goda klangen av begreppet ”personcentrerad vård” används då för att legitimera även mer begränsade och kanske tveksamma tillämpningar.

Kärnan i begreppet måste emellertid vara att diagnostiken och behandlingen av en sjukdom eller ett symtom måste utgå från patienten och inte från sjukvårdsorganisationen. Det innebär att den sjuke (”patienten”) då först och främst ses som en person med unika behov, erfarenheter och mänskliga resurser. En patient får således inte objektifieras till en sjuk kropp, ett symtom eller en diagnos. I vården och litteraturen används begreppen patientcentrerad, patientfokuserad och även klientcentrerad för att betona att vården dessutom ska planeras i samförstånd med patienten eller ”personen med ohälsa” samt att vårdrelationen ska bygga på partnerskap mellan vårdare och patient. Personcentrerad vård innebär därigenom en övergång från en modell där patienten är den passiva mottagaren av en medicinsk åtgärd, och där fokus för många vårdyrken är på patientens behov i stället för på resurser, till en modell där en överenskommelse görs med patienten, och ofta i samarbete med anhöriga, som aktivt deltagande i planering och genomförande av den egna vården (både i sluten- och öppenvård samt akut och palliativ vård) och rehabiliteringen. Delaktighet är en grundläggande aspekt i personcentrerad vård och innebär
bland annat att det finns utrymme för den vårdsökande att uttrycka frågor och eventuell oro.

För den som länge arbetat inom sjukvård är det då lätt att inse svårigheterna att överföra dessa teorier till ett praktiskt förhållningssätt där läkaren, sjuksköterskan och andra medicinskt utbildade har oerhört mycket större medicinska kunskaper och erfarenheter än den sjuke (och dess anhörige), vilket gör att möjligheterna till överenskommelser inte sker på jämbördiga villkor. Riskerna är därför stora att delaktigheten bara blir en chimär, i synnerhet som det finns ett värde i att patienten faktiskt upplever att exempelvis läkaren har en stor kunskap som patienten vill dra nytta av.

Läs hela artikeln

Liknande poster

Utvärdering av statistiska sanningar på individnivå

Så kan second opinion bli värdefullt för båda parter

Ödmjukhet och nyfikenhet i ny bok om patientmöten