Ny optimism kring cancervacciner
Nu börjar den samlade informationen av kliniska data från vacciner med syntetiska långa peptider i kombination med kontrollspunktshämmare att ge uppmuntrande resultat. Under 2023 och framåt väntas data från större kliniska studier med multipla kontrollarmar. ”Ihärdig forskning som pågått i 40 år kan snart bära frukt när kontrollpunktshämmarnas intåg i kliniken ger oss möjlighet att etablera effekten av cancervacciner”, skriver här Sara Mangsbo, universitetslektor vid Institutionen för farmaceutisk biovetenskap i Uppsala, och två forskande medarbetare.
Ieran av framgångarna med kontrollpunktshämmare som nu är etablerad terapi vid flertalet indikationer lever fler och fler patienter – med tidigare obotbara maligniteter
– med en mer kronisk sjukdom. Ibland blir patienter mot alla odds också botade, i den eran är det lätt att uppleva en optimism. Men fortsatt behöver vi förstå varför vissa individer samt specifika tumörformer svarar bättre på kontrollpunktshämmare än andra och just T-cellernas roll för klinisk respons är numera vedertagen.
Idén kring användning av cancervacciner är inte ny, redan 1891 använde William Coley intratumorala injektioner av inaktiverade streptokockstammar (Coleys toxin) och kunde notera att det uppstod spontan remission för vissa patienter med sarkom. Kollegor var dock skeptiska och strategin vann inte mark, det var också svårt att statistiskt belägga effekten på grund av de mer anekdotiska och fåtal
fynd som sågs kring tumörregression. Andra exempel på lokal immunaktivering vid en tumör är användningen av en levande tuberkulosstam (BCG) som används för behandling av lokaliserad blåscancer och är en standardbehandling för patienter med lokaliserad blåscancer, när tumören bedöms som högrisk av patologen.
FRAMGÅNG MED KONTROLLPUNKTSHÄMMARE
Flertalet kliniska studier startades sent 70-tal och i början på 80-talet och mätbar effekt har uteblivit från randomiserade studier. Den nya optimismen som infunnit sig under sent 2000-tal fram till nu är starkt kopplad till framgångarna med kontrollpunktshämmarna och då framförallt risk/ nytta-effekten av PD1- och PDL1-blockering. Men förståelsen kring rollen av specifika T-celler för effekten av dessa
kontrollpunktshämmare har också faciliterat intåget. Vi vet att en enskild T-cells-klon kan vara avgörande för att målsöka tumören i ett första skede, men vi vet också att detta kan leda till en spridning av immunsvaret och att nya Tcells- kloner kan uppstå i vad vi kallar ”epitopspridning”.
Det gör att tron på just vacciner i kombination med kontrollpunktshämmare har stärkts. Kan vi skapa dessa potenta T-cells-kloner som känner igen tumören, kan vi också initiera, tända gnistan, för anti-tumörsvaret som sedan kan bibehållas med kontrollpunkthämmare. Vidare kommer då vaccinplattformens utformning att spela en roll i arbetet med att bistå kroppen att skapa dessa T-celler. Både adjuvantet, den del som aktiverar immunsvaret, samt antigenet, den bit som representerar tumören och som vi ska träna upp T-cellerna att känna igen, är viktiga komponenter för att skapa ett effektivt vaccin. Genom pandemin har nya verktyg, så som mRNA-plattformarna, kliniskt validerats för att ta fram vaccin och lärdomar kring effektiviteten av dessa plattformar inom infektionsområdet
kommer också att avspeglas inom tumörfältet. I tumörfältet där vi arbetar, med terapeutiska vacciner, måste vi dock fokusera på just T-cells-aktiveringen och inte produktion av antikroppar. Det gör att fler och fler ser en nytta i att använda specifika delar av ett protein, en liten peptidsekvens, för att rikta in T-cellerna mot just den delen och det kan göras genom att leverera koden, mRNAt för att producera
peptider, eller leverera peptiden som en syntetiskt skapad peptidkedja.
