Kroppsegen transplantation av fett kan minska strålinducerad fibros hos bröstcancerpatienter
Kroppsegen transplantation av fett kan minska strålinducerad fibros hos bröstcancerpatienter
En ny studie ger visst biologiskt stöd för att kroppsegen fettransplantation är en kirurgisk metod som kan minska strålinducerad fibros hos patienter med genomgången bröstcancer. Det skriver specialistläkaren Anna Lindegren vid Södersjukhuset i en gedigen genomgång av forskningsfältets olika delar. Studien publicerades nyligen i British Journal of Surgery.
Autolog fettransplantation (AFT), transplantation av fett från en del av kroppen till en annan på samma patient, är en metod som inom bröstrekonstruktionskirurgin oftast används för att förbättra resultatet efter bröstoperationer och strålning. I dagsläget i Sverige är det huvudsakliga ändamålet med AFT till bröst att jämna ut oregelbundenheter, justera volymasymmetri, släta ut rynkningar över bröstproteser och mjuka upp hård ärrvävnad. I andra länder har man gjort lyckade försök med bröstrekonstruktion enbart med AFT. Fettransplantationer har använts sedan slutet av 1800-talet då den tyske kirurgen Gustav Adolf Neuber (grundare av det första aseptiska sjukhuset) transplanterade fettvävnad till orbita för att behandla osteomyelit. Många försök har därefter gjorts, men med dåliga och oförutsägbara resultat på grund av absorption av fettet och fibrosbildning.
Under 1980-talet utvecklades en teknik där fettvävnad skördades genom fettsugning. Resultaten blev då bättre, men absorption var fortfarande ett betydande problem. Sidney R. Coleman beskrev på 1990-talet en teknik med vilken fettcellerna bevarades bättre genom skörd under lågt negativt tryck, preparering av aspiratet genom centrifugering för att avlägsna olja och blod samt injektion av fettcellerna i flera lager och i fina kanaler för att förbättra diffusion av näringsämnen till transplantatet1. Denna teknik är fortfarande den dominerande även om modifikationer har gjorts.
FETTSUGNING MED ”VÅT” TEKNIK
Numera skördas fettcellerna oftast med ”våt” teknik genom fettsugning på till exempel buk eller lår genom att först infiltrera det subkutana fettet med tumescent lösning (Ringer- Acetat/NaCl, lokalanestesimedel och adrenalin). Fettet prepareras i operationssalen genom till exempel sköljning eller sedimentering, och injiceras sedan åter i fina kanaler i flera lager i det område som ska behandlas. Volymen fett som injiceras beror dels på behovet i mottagarområdet men också på den volym fett som kan skördas. En nackdel med metoden är att det inte går att förutse hur stor del av fettet som resorberas och således inte heller det antal operationer som krävs för att uppnå ett gott resultat. Vanligtvis upprepas proceduren en till tre gånger med någon månads mellanrum. Vad ett gott resultat för AFT är, är i mångt och mycket subjektivt och i första hand relevant ur ett patientrapporterat utfallsperspektiv (PRO) eftersom metoden framför allt används för att förbättra resultatet efter indexoperationen. Forskningen inom PRO efter AFT är sparsam och av låg kvalitet. Några av utmaningarna i utförandet av studier med hög kvalitet inom AFT är att det inte finns någon naturlig jämförelsegrupp samt att det inte finns några validerade frågeformulär som är anpassade för att undersöka PRO för AFT.
I en prospektiv fallserie har vi visat patientrapporterade förbättringar två år efter AFT av bland annat bröstets estetik, mjukhet och ärr. Men även smärta, vilja att visa sig naken för en partner, se sig själv naken, känsla av att känna sig sexuellt oattraktiv, möjlighet att hitta passande BH samt vilja att delta i fysiska aktiviteter i offentliga miljöer2. AFT är en metod med få svåra komplikationer. Komplikationsfrekvensen är 5–10 procent och 80–90 procent är av grad I enligt Clavien-Dindo-klassificering. Fettnekroser och oljecystor står troligen för över hälften av alla komplikationer. Hematom, förkalkningar och striae har också rapporterats. Mindre vanliga komplikationer är infektioner, serom och pneumothorax3. Det ökade behovet av radiologiska undersökningar efter AFT tycks ligga runt 20 procent. 13–18 procent av patienterna har postoperativa radiologiska förändringar. <5 procent av förändringarna behöver utredas vidare med biopsi. De vanligaste radiologiska fynden är cystor (10–30 procent), fettnekros (cirka 10 procent), förkalkningar (<10 procent), suspekta knölar (cirka 5 procent) och cancerrecidiv (<5 procent)3, 4. Det är inte ovanligt att patienter som genomgått AFT söker för knöl i bröstet i efterförloppet. I utredningen av dessa bör förstahandsvalet vara ultraljud. Det har visats, som för övrig befolkning, att ultraljud bäst identifierar cystor efter AFT3, 4. Man har också kunnat visa att ultraljud är en tillförlitlig metod för att skilja mellan godartade och maligna förändringar efter AFT.
