LITIUM – kan lindra strålskador efter att barn behandlats för hjärntumör
LITIUM – kan lindra strålskador efter att barn behandlats för hjärntumör
Barn som fått strålning mot hjärnan för att behandla tumörer kan få kognitiva problem senare i livet. Nu har forskare vid Karolinska Institutet i studier på möss visat att läkemedlet litium kan bidra till läkningen av dessa skador, långt efter att de uppkommit. Studien publiceras i tidskriften Molecular Psychiatry och forskarna planerar nu att testa behandlingen i kliniska prövningar. Här beskriver ST-läkaren i pediatrik, Gustaf Hellspong, hur de fortsatta forskningsplanerna ska läggas upp.
Varje år diagnostiseras knappt 100 barn med hjärntumör i Sverige, och av dem kommer en del att strålbehandlas mot hjärnan. Det är sedan länge känt att joniserande strålning har potential att orsaka skada i både sjuk och frisk vävnad, och hjärnan är inget undantag. Tvärtom är ett barns växande hjärna, och dess intrikata och mångfacetterade utveckling som pågår under hela uppväxten, mycket känslig för strålningens skadliga effekter. En av de mest påtagliga konsekvenserna av detta inträffar inte omedelbart efter behandlingen, utan visar sig månader till år efter avslutad strålterapi: kognitiv nedsättning1. Ju yngre barnen är vid strålbehandlingen, och ju högre stråldosen är, desto värre blir de kognitiva biverkningarna. Detta tar sig uttryck på flera sätt – inte bara i specifika kognitiva tester, utan även i en försvårad skolgång med sämre utgångsbetyg, lägre behörigheter till högre utbildning, sämre karriärmöjligheter, och inte minst subjektiv intellektuell tröghet och uttröttbarhet, ibland kallad hjärntrötthet. Inte sällan leder detta till lägre grad av självständighet, lägre självskattad livskvalitet och nedstämdhet. Nuförtiden strålbehandlas de flesta barn i Sverige med protonstrålning, vilket kanske orsakar mindre skador på frisk hjärnvävnad jämfört med fotonstrålning. Ännu finns endast begränsat med uppföljningsdata hos protonstrålade barn, men även denna stråltyp orsakar kognitiva seneffekter2.
BILDAR FRIA RADIKALER
Den joniserande strålningen orsakar bildning av fria radikaler i exponerad vävnad och utsätter celler för oxidativ stress, aktiverar mikrogliaceller, utlöser frisättning av proinflammatoriska cytokiner och orsakar en direkt DNA-skada
– vilket i slutändan leder till apoptotiska processer i hjärncellerna. Exakt i vilka, och i hur många, hjärnceller detta sker är avhängigt strålfältet och stråldosen. I många fall ges dels en högre stråldos riktad enbart till tumörbädden (efter kirurgiskt avlägsnande), dels ges en lägre dos till hela hjärnan.
Kognition är ett begrepp nästan lika komplext som hjärnan själv, och många olika kognitiva domäner – såsom verbalt och visuospatialt minne, uppmärksamhetsförmåga och processhastighet – utgör delar av det som inom vetenskapen definieras som intelligens, oftast bedömt via IQ-testning, och sammansatt till ett fullskale-IQ. Vissa kognitiva domäner tycks känsligare än andra för strålningens skadliga effekt. En av dessa domäner är processhastighet, vilken är en grundläggande komponent i kognitiv funktion. Den är ett mått på hur snabbt en individ kan behandla information och agera korrekt utifrån den – till exempel hur snabbt en person kan identifiera och namnge specifika föremål på en bild. Flera studier har visat att strålbehandlade barn uppvisar signifikanta nedsättningar just i processhastighet, och att detta också i sin tur kan förklara försämringar även i andra kognitiva domäner som är beroende av normal processförmåga. En förutsättning för en bevarad processhastighet är förekomst av välfungerande myeliniserade bansystem. Detta avspeglas i att påverkan på dessa bansystem har identifierats radiologiskt efter strålbehandling och korrelerats med samtidiga processhastighetsbegränsningar3.