Risk för spridd njurcancer bedöms med DNA-markör
Risk för spridd njurcancer bedöms med DNA-markör
Det är möjligt att förutsäga risken för att njurcancer ska spridas utanför njuren genom att analysera skillnader i så kallad DNA-metylering i tumören vid diagnos. Det visar en ny avhandling som här sammanfattas av Emma Andersson-Evelönn, forskare vid Institutionen för medicinsk biovetenskap och Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap vid Umeå universitet.
Klarcellig njurcancer är den vanligaste formen av njurcancer och drabbar årligen cirka 1 000 personer i Sverige1. Till riskfaktorerna för att utveckla njurcancer hör manligt kön, rökning, övervikt, hypertoni och kronisk njursjukdom2. Den klassiska symtomtriaden associerad med njurcancer är hematuri, flanksmärta och en palpabel massa i buken för lokalen av njuren. Symtomgivande tumörer har blivit alltmer ovanliga när njurcancer ofta upptäcks accidentellt när patienter undersöks med datortomografi (DT), magnetkameraundersökning (MRT) eller ultraljud med annan frågeställning än njurcancer. Detta har lett till att andelen metastaserade tumörer vid diagnos har sjunkit till under 20 procent i Sverige. Är sjukdomen lokal vid diagnos är prognosen god med över 90-procentig femårsöverlevnad, men trots tidig upptäckt och icke-metastaserad sjukdom vid diagnos riskerar upp till 30 procent av patienterna att drabbas av tumörprogression. En utmaning är att identifiera dessa patienter för att ge dem de bästa förutsättningarna för god livskvalitet och förbättrad prognos.
Alla patienter behandlas efter det Nationella vårdprogrammet för njurcancer, det inkluderar partiell eller radikal nefrektomi och vid behov systemisk behandling vid tumörspridning. Partiell nefrektomi innebär att endast den drabbade delen av njuren avlägsnas, detta är möjligt om tumören är liten och används för att spara njurfunktion. Om det på DT är tecken till tumöröverväxt till binjure eller lymfkörtlar, eller om detta upptäcks vid operation, evakueras även dessa. Patienter som har metastaserad sjukdom vid diagnos gynnas ofta av att primärtumören evakueras och även i vissa fall metastaser. Utöver detta behandlas patienter med systemisk behandling med tyrokinkinashämmare, mTOR-hämmare och immunterapi1. Ingen av de tilläggsbehandlingar som används till metastaserad sjukdom har visat sig gynna patienter med icke-metastaserad sjukdom och hög risk för tumörprogression.