Allt snabbare utveckling av målinriktade behandlingar inom lungcancerområdet
När nyutnämnde professorn Simon Ekman på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna började arbeta med lungcancer för cirka 20 år sedan var medianöverlevnaden mellan nio och tolv månader. Tack vare forskningen, inte minst hans egen, är situationen idag en helt annan för många av de tidigare oftast dödsdömda patienterna. I takt med att allt fler nya genetiska förändringar upptäcks, framför allt mutationer och fusionsgener, har nya målinriktade behandlingar utvecklats. Senast i raden är den första godkända behandlingen för METex14-skippingmutationer vid icke-småcellig lungcancer.
– Denna utveckling hade man svårt att föreställa sig för ett femtontal år sedan, konstaterar Simon Ekman.
Lungcancer, som fortfarande skördar flest dödsoffer av alla cancerformer, delas in i två huvudgrupper – ickesmåcellig och småcellig lungcancer. Den förstnämnda står för omkring 85 procent av alla fall och tack vare intensiv forskning upptäcker man idag allt fler undergrupper inom denna sjukdomstyp. Att man numera med hjälp av genetiska analyser har möjlighet att identifiera allt fler olika tumörtyper/mutationer har inneburit att man i rask takt har lyckats ta fram skräddarsydda, målinriktade behandlingar.
Idag finns det åtta olika genetiska förändringar som är subventionerade för behandling av lungcancer i Sverige. Den allra första målinriktade behandlingen för EGFR-mutationen, vanligast hos icke-rökare, subventionerades redan 2010 och så kallade ALK-hämmare kom 2014.
Immunterapi började användas 2015, och är idag en behandlingsmetod som främst används för lungcancer utan drivande genetiska förändringar, där målinriktad behandling istället är aktuell.
Numera finns det med andra ord helt andra behandlingsmöjligheter för den stora patientgrupp som Simon Ekman har valt att ägna sitt yrkesliv åt.
– Innan man kände till – och kunde identifiera – de genetiska förändringarna fanns det enbart cytostatika och strålbehandling att erbjuda. Dessa behandlingar är fortfarande viktiga för många patienter men överlevnaden var överlag mycket dålig på den tiden. Det var det enda vi kunde göra för patienterna då, och trots blygsamma vinster var det ju ändå bättre än ingenting. Men det var verkligen sparsamt på behandlingsfronten på den tiden, minns Simon Ekman, som inledde sin läkarbana inom hematologi – ett annat, tidigare ”hopplöst” medicinskt område som de senaste decennierna rönt stora framgångar inom forskningen.
