Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Enighet om behov av nationell satsning under unik konferens om strålonkologi

Det finns sällsynta tillfällen när dåtid, nutid och framtid existerar samtidigt. Den 27 augusti var ett sådant. Då hölls konferensen 50 år av svensk företagshistoria i strålonkologins tjänst på Rudbecklaboratoriet i Uppsala. Den fullspäckade dagen var inte bara rena julafton för arrangören BHFS (Branschhistorisk förening för strålbehandling) – den bjöd på en högkvalitativ genomgång av allt som har hänt – och sådant som förhoppningsvis kommer att hända inom detta idag förbisedda område som berör 50 procent av alla cancerpatienter. Under slutdebatten där bland annat Anders Hagfeldt, rektor vid Uppsala universitet, deltog var alla eniga om att det behövs en ny nationell satsning på strålonkologi – med fokus på samverkan.

Bakgrunden till den historiska, för att inte säga högtidliga, sammankomsten denna sensommarlördag var att fira 50-årsjubileet av en internationell konferens i Uppsala om användande av datorer inom strålbehandling (ICCR1972). Denna konferens blev startskottet för nya samarbetsprojekt mellan klinik, akademi och industri som kom att kallas Triple Helix. (Se stort historiskt tema i OiS 6/2021.)

För den som till äventyrs tror att allt vi ser inom dagens teknologi är något nytt förtjänar det att påpekas att allt startade för många decennier sedan. Sverige var då ledande inom utveckling av nya tekniker inom strålbehandling, och flera av dessa pionjärer deltog på konferensen, till exempel Bengt Olsen (”pappa” till e-posten), Inger-Lena Lamm (CART 3D), BHFS-ordförande Hans Dahlin (Helax) och Larry Leksell, Elektas styrelseordförande och son till Gammaknivens legendariske upphovsman Lars Leksell.

– Vi tyckte det var trevligt att få med ytterligare en 50-åring. Elekta fyller ju också 50 i år, säger Hans Dahlin, vars egen forskning tidigt var kopplad till Lars Leksell och Börje Larsson.

I sitt öppningstal konstaterade Hans Dahlin att alla nu aktiva företag var representerade på konferensen, också som sponsorer. Att konferensen arrangerades tillsammans med nybildade Svensk Strål onkologisk Förening (SSOF) gav ytterligare tyngd och bredd åt denna sammankomst vars främsta syfte inte var att blicka bakåt utan att skapa nya samverkansspår för framtiden inom svensk strålbehandling.

Förste talaren var fysikern Bengt Olsen, som var en mycket tidig IT-pionjär och bland annat ledde det så kallade Elemaprojektet i slutet av 60-talet.

VÄRLDSLEDANDE PROJEKT
– Elemaprojektet var en föregångare till Triple Helix, det vill säga samarbetet mellan klinik, akademi och offentlig sektor. Ett projekt vi fortfarande kan lära oss av och sträva efter att efterlikna, sade Bengt Olsen och konstaterade att konferensen i Uppsala 1972 ledde till en rad intressanta FoU-projekt världen över.

– Sverige hade då en rad världsledande projekt inom radioterapi, bland annat inom dosplaneringssystem.

Under sitt yrkesliv har Bengt Olsen och många av de närvarande konferensdeltagarna sett en utveckling från gigantiska datorer som fyllde rum på 80 kvadratmeter till dagens betydligt mer hanterbara apparater. Bengt Olsen var också delaktig i att skapa något som är en självklarhet för alla idag men som var sensationellt 1974, nämligen e-post.

– Jag lyckades få tag i en tape på NIH med ”NIH-mail” som senare blev Sveriges första postsystem och som fungerade på QZ´s DEC10 från 1974 – och senare ersattes av ett konferenssystem från The Institute of the Future som fick enorma konsekvenser för samarbete över nätet via bland annat det svenska KOM-systemet, berättade Bengt Olsen.

Professor Hans Lundqvist gav under rubriken Från proton till foton några intressanta historiska inblickar i hur Lars Leksell myntade begreppet strålkirurgi och hur det gick till när man valde fotoner istället för protoner vid strålbehandling

Läs hela artikeln

Kvarstående cancerrisker efter högt BMI som barn

Personer som haft högt BMI som barn har en förhöjd risk för fetmarelaterad cancer senare i livet, även om de varit normalviktiga som unga vuxna. Det visar en studie från Göteborgs universitet.

Fetmarelaterad cancer utgör en betydande grupp cancerformer, varav många ökar i befolkningen. Sjukdomar som ingår är bland andra cancer i munhåla, lever, galla, bukspottskörtel, tjocktarm, ändtarm och sköldkörtel, malignt melanom och blodcancer. Kopplingen mellan högt vuxen-BMI och förhöjd risk för fetmarelaterad cancer är känd sedan tidigare. Däremot har det varit oklart hur stor motsvarande risk är efter övervikt eller fetma i unga år. Här beskriver Jimmy Célind och hans forskarkollegor hur den nya kunskapen ser ut.

Cancer har en betydande inverkan på den globala sjukdomsbördan. Ett av sex dödsfall globalt beror på cancer, och baserat på de senaste trenderna förutspås cancerförekomsten i världen öka med 60 procent under de kommande två decennierna1. Fetma betraktas nu som en av de viktigaste förebyggbara orsakerna till cancer i världen. Studier har uppskattat att 30-50 procent av alla cancerfall i världen skulle kunna förebyggas genom eliminering av riskfaktorer och införande av effektiva preventiva strategier1. Listan över cancerformer som betraktas som fetmarelaterade fortsätter att utökas i takt med att nya forskningsrön kommer ut1-3. Förebyggandet av fetmarelaterad cancer kräver att tidsfönster identifieras för när preventiva åtgärder har störst chans att vara effektiva. Med tanke på att många fetmarelaterade cancerformer uppvisar lång latens från första förändring på molekylär nivå till kliniska symtom, är riskfaktorer som uppstår tidigt samt ackumuleringen av risker under livscykeln sannolikt av betydelse.

Högt kroppsmasseindex (BMI) i både barndom och under ungdomstiden har rapporterats vara associerat med ökad risk för vissa fetmarelaterade4 cancersjukdomar i vuxen ålder3-5. Få studier har dock genomförts av kopplingen mellan BMI under uppväxten och risken för fetmarelaterad cancer som sammansatt grupp, och resultaten har varit inkonklusiva6, 7. Nyligen visade en stor kohortstudie av israeliska militärer på en koppling mellan förhöjt BMI i ung vuxen ålder och ökad risk för vissa, men inte alla, cancerdiagnoser. Denna högkvalitativa studie är användbar för att förfina klassificeringen av cancer som antingen fetmarelaterad eller icke fetmarelaterad.

MÄTNINGAR FRÅN SKOLHÄLSOVÅRDEN
I den aktuella studien testade vi vår hypotes att övervikt i barndomen är förknippad med risken för fetmarelaterad vuxen cancer (tabell 1), oberoende av överviktsstatus hos unga vuxna, med hjälp av BMI Epidemiology Study Gothenburg8. Denna populationsbaserade kohort initierades med det övergripande målet att studera samband mellan BMI under uppväxt och risken för vuxensjukdom. BMI, och därmed överviktsstatus, före och strax efter puberteten finns tillgängliga för deltagarna i denna kohort. Totalt ingick 36 566 män födda 1945–1961 med längd- och viktmätningar från skolhälsovården i studien. Under uppföljningen på 1,5 miljoner personår efter 20 års ålder (medianuppföljning 41,3 år, interkvartilintervall 37,7–45,6 år) inträffade 1 562 fetmarelaterade cancerdiagnoser (32 procent av alla cancerdiagnoser) och 570 dödsfall (55 procent av alla dödsfall i cancer) på grund av cancer klassad som fetmarelaterad.

Läs hela artikeln

Överviktscentrum – en specialistklinik

Obesitas och övervikt är ett globalt, snabbt ökande folkhälsoproblem. Mer än halva Sveriges vuxna befolkning lever idag med övervikt (BMI över 25). Omkring 16 procent har obesitas (BMI över 30), en kronisk sjukdom som ökar risken för en mängd olika sjukdomar, bland annat 13 olika former av cancer. Men trots att obesitas idag utgör en hälsorisk i klass med rökning är det ofta svårt för obesitaspatienter att få vård. Fördomar, okunskap, skamkänslor och dåligt bemötande (du får skylla dig själv-attityd) gör att många av dem tvekar att söka medicinsk hjälp, även vid tydliga sjukdomssymtom.

Obesitas är klassad som en kronisk sjukdom sedan 1997, men ses fortfarande i hög grad av många som en helt och hållet självförvållad sjukdom – som enkelt kan botas genom att bara äta lite mindre.

De senaste åren har dock kunskapen om att obesitas är en komplex sjukdom med många tänkbara bakomliggande mekanismer ökat. Fyra nya läkemedel har blivit godkända för behandling. Bara ett av dem ingår dock än så länge i högkostnadsskyddet, vilket innebär att merparten av patienterna inte har råd att köpa de aptithämmande medicinerna.

Tidigare i år kom nya nationella riktlinjer som man hoppas ska förbättra vården för de 1,4 miljoner svenskar som har obesitas. Det finns i nuläget endast ett fåtal specialistmottagningar i landet för dessa patienter, som oftast är hänvisade till primärvården.

Onkologi i Sverige har besökt Överviktscentrum i Stockholm, som öppnade 2019 och är en del av Akademiskt specialistcentrum. Här behandlas omkring 1 200 patienter från 16 års ålder från hela regionen. 40 procent av de inskrivna patienterna är under 25 år med ett genomsnittligt BMI på 41 vilket motsvarar en kroppsvikt på cirka 115 kg för någon som är 172 cm lång.

Behandlingen, som kan pågå i upp till två år, är personcentrerad och utförs av team som består av läkare, sjuksköterskor, dietister, fysioterapeuter, hälsopedagog och KBT-terapeuter. Vid inskrivningen tilldelas varje patient en personlig handledare som följer henne/honom under hela behandlingen. Vid behov och i samråd med läkare kan patienten få remiss till magsäcks- och obesitaskirurgi.

Läs hela artikeln

Ny mikroskopteknik kan ge bättre diagnostisering av cancertumörer

En helt ny typ av mikroskopiplattform ska öka tydligheten vid diagnostisering av cancertumörer. Metoden genererar stora mängder information att tolka, vilket sker med hjälp av artificiell intelligens. Tekniken innebär också nya möjligheter för hjärnforskningen. Här beskriver Nils Norlin, forskare vid Lunds universitet, den senaste utvecklingen inom området.

Dagens cancerdiagnostik och patologi är resultatet av otaliga framgångar genom åren och som i de allra flesta fall nått till en nivå där undersökningar av vävnadssnitt oftast kan ge svar på ja/nej-frågan om det är cancer eller inte. Stratifiering och subklassificeringar av vissa cancerformer kan visserligen fortfarande vara utmanande men i stort har vi redan nu nått väldigt långt. Vad finns det kvar att göra? Och vilka tekniska hjälpmedel kan i framtiden användas för att ytterligare förbättra diagnostik och kanske i synnerhet hjälpa prognostisera utfallet av enskilda patienters behandlingar med ännu större framgång?

Nedan diskuteras nya landvinningar inom mikroskopi under samlingsnamnet spatiell (rumslig) molekylär profilering som börjar fira framgångar vad gäller identifieringen av nya biomarkörer för förbättrad precisionsmedicin. I vanliga fall när ett vävnadssnitt eller tumörmicroarray (TMA) undersöks görs en H&E-infärgning för att förtydliga morfologi och därtill detekteras troligen några väl valda biomarkörer, ett protein av intresse eller mRNA beroende på typ av cancer. Dessa biomarkörer kan detekteras genom antikroppsinmärkningar om biomarkören är ett protein, eller fluorescerande in situ-hybridisering (FISH) för mRNA-biomarkörer. Oftast sker undersökning av varje ny (bio)markör på ett separat vävnadssnitt, något som är tidskrävande om de inte utförs parallellt. Jämförelser av (sam)lokalisation gentemot andra biomarkörer kan inte heller göras exakt om inte flera biomarkörer detekteras på samma vävnadssnitt.

Sekvensering används med ökande frekvens inom cancerdiagnostik. Det är ett kraftfullt komplement till mikroskopi och ger information om eventuella genfusioner, mutationer eller förändrade transkriptomuttryck. I och med att vävnaden dissocieras, löses upp, för att extrahera DNA eller mRNA (gäller även för encellssekvensering) förlorar vi dock information om cellernas rumsliga kontext och därmed även information om relationerna celler emellan.

De senaste åren har flera olika tekniker utvecklats för att övervinna ovan nämnda begränsningar med bibehållen information om cellernas relativa positioner för att kunna undersöka många olika biomarkörer (protein, mRNA, etc.) i ett och samma vävnadssnitt genom en iterativ inmärkningsstrategi.

Läs hela artikeln

Karolinska Hematology Seminar 2022 – hoppfullt om många nya behandlingsalternativ

Den 7–8 september var det dags för den tjugonde upplagan av Karolinska Hematology Seminar, som för tredje året i rad hölls som ett webinar. I likhet med tidigare år präglades programmet av högklassiga föreläsningar med internationella experter inom hematologi, under traditionsenlig ledning av Magnus Björkholm, professor i medicin vid Karolinska Institutet.

Utvecklingen inom hematologi går fortsatt fort och i år fick åhörarna lyssna på uppdateringar om akut lymfatisk leukemi (ALL), komplementmedierade anemier, myeloproliferativa sjukdomar (MPN) samt indolenta och aggressiva lymfom. Vidare gavs en statusuppdatering om framsteg inom T-cellsengagerande behandlingar såsom CAR-T-cellsbehandling och bispecifika T-cellsengagerande antikroppar (BiTEs). Som traditionen bjuder hölls också en special topic-föreläsning om något för hematologer intressant, men icke-hematologiskt, ämne. I år om en investerares perspektiv på medicinsk forskning.

Först ut var professor Josep-Maria Ribera, verksam vid Universitat Autònoma de Barcelona. Professor Ribera leder verksamheten för stamcellstransplantation i Barcelona och är en stor auktoritet inom ALL, som hans föreläsning handlade om. Redan idag delas ALL in i subtyper beroende på ursprungscell och molekylära karakteristika. I takt med ökad kunskap kring genetiska avvikelser har det blivit tydligt att indelningen av ALL är än mer granulär och troligen består av ett ännu större antal olika subtyper.1 Likaså är det enligt Ribera otvetydigt att antal, typ och förekomst av vissa enskilda mutationer är kopplade till prognos. Ribera tror således att genetisk kartläggning kommer att få ännu större betydelse för riskindelning och behandlingsval framöver. Den bästa prognostiska markören vid ALL förblir dock förekomst av minimal residual disease (MRD). Kvarvarande MRD efter induktion är associerat med sämre överlevnad och longitudinella mätningar av MRD kan identifiera återfall och behandlingssvikt.2,3 Ribera lyfte dock ett varningens finger angående klonal evolution vid mätning av MRD. Det innebär att sjukdomen utvecklas under behandlingens gång och att sjukdomsdrivande mutation skiftar, med risk att den MRD-markör som mäts inte längre är den subklon som driver sjukdomen. Ribera påminde även åhörarna om den ofta bortglömda intratumorala heterogeniteten – att sjukdomen redan från början är polyklonal.

Vad gäller behandling betonade Ribera att deltagande i kliniska studier är det allra bästa vid ALL. Med tanke på att behandlingsscheman för ALL är väldigt komplexa menade Ribera också att en viktig faktor för bäst behandlingsresultatär att den regim en institution är mest van vid används. En stor del av föreläsningen ägnades sedan åt att gå igenom arsenalen av nya läkemedel mot ALL per subtyp. Liksom vid många andra hematologiska sjukdomar står immunterapin här i centrum. Ribera började dock med att betona att den äldsta varianten av immunterapi, allogen stamcellstransplantation, kvarstår som en viktig del av behandlingen för patienter med högrisk genetik vid diagnos samt patienter som är MRD-positiva efter induktion.4

Läs hela artikeln