Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Folkbildning i poddformat

När arbetsdagen är slut brukar kanske många läkare tycka att det är skönt att ta en paus från frågvisa patienter. Men de två unga onkologerna Robel Malki och Jonna Nilsson som brinner för att sprida kunskap och motverka okunskap, startade i stället podden ”Sjuka myter”, där nyfikna patienter kan få evidensbaserad information om allt från cancer till frågor om vikt, antioxidanter och om man blir sjuk av kyla. Just nu förbereder de en ny säsong. ”Vi vill bidra till folkbildning, det finns så många missförstånd inom hälsa och medicin,” säger Robel Malki.

Robel Malki och Jonna Nilsson, som båda är 38 år, träffades redan under läkarutbildningen och blev goda vänner. Av en slump hamnade de på Södersjukhuset under både AT-och ST-tjänstgöringen och båda valde att bli onkologer.

– Vi blev färdiga specialister för cirka fyra år sedan och har varit trogna Södersjukhuset sedan dess, säger Robel Malki.

Studiekamraten och kollegan Jonna Nilsson arbetar inom onkologisk strålbehandling medan Robel tjänstgör på uro-onkologmottagningen.

Idén att starta en podd tillsammans kom efter några år på jobbet och många möten med cancerpatienter.

– Vi märkte att patienterna ställde många märkliga frågor och att det fanns stora missuppfattningar rörande medicin, ofta orsakade av all information som sprids på sociala medier, förklarar båda.

Jonna Nilsson, som just nu är föräldraledig, fortsätter:
– Det var Robel som först fick idén om att starta en podd. Det är ju ett helt annat format än det vi normalt arbetar med som läkare i de enskilda patientmötena, och det kändes spännande. Förhoppningen är att vi ska nå ut till många. Efter ett antal år i yrket är de vana vid att få frågor om sjukdomar och hälsa, både från patienter, släktingar och vänner.

– Och även från människor man inte känner alls men som har hört att man är läkare, säger Jonna och tillägger:
– Frågorna kan handla om allt kring forskning och evidens till alternativmedicin men också mer konspiratoriska frågor som att läkare skulle vara köpta av läkemedelsindustrin är vanliga.

Eftersom de både är vänner och kollegor är de vana vid att samarbeta. Att de ibland tycker olika är inget problem utan fungerar som underlag till intressanta diskussioner.

Läs hela artikeln

Fysisk aktivitet och träning under cancerbehandling

Många patienter med cancer genomgår omfattande behandlingar under lång tid. Både cancersjukdomen och dess behandlingar kan medföra betydande biverkningar som negativt påverkar livskvaliteten. Anna Johnsson är fysioterapeut och doktor i medicinsk vetenskap, jobbar som FoUU-ledare vid verksamhetsområde Hematologi, Onkologi & Strålningsfysik, på Skånes Universitetssjukhus och skriver här om hur fysisk aktivitet och träning under cancerbehandling kan minska biverkningar.

Det finns numera tydlig vetenskaplig evidens och omfattande klinisk erfarenhet som visar att fysisk träning kan minska biverkningar. Träning kan således fungera som en effektiv behandling för att lindra biverkningar vid cancersjukdom.

Fysisk aktivitet och träning efter en cancerdiagnos minskar förekomsten och/eller svårighetsgraden av ångest, oro, depressiva symtom, smärta och fatigue. Dessutom förbättras sömn, kognitiv funktion, livskvalitet och fysisk funktion. Nedsatt syreupptagningsförmåga (kondition) och minskad muskelstyrka är vanliga biverkningar av cancerbehandling som påverkar den fysiska funktionen och livskvaliteten hos många patienter. Träning leder till förbättrad eller bibehållen syreupptagningsförmåga och muskelstyrka, och studier har visat att detta även gäller patienter som genomgår cancerbehandling, vilket tidigare inte antogs vara möjligt. Förbättrad fysisk funktion ökar sannolikt möjligheterna att hantera behandlingen så effektivt som möjligt.

En nyligen publicerad metaanalys visar att antalet vårddygn (minskning med 1,4 dagar) och inläggningar (minskning med 8 %) kan reduceras genom träning under behandling. I metaanalysen varade träningen i 2–52 veckor (median 5,5 veckor) på måttlig intensitet, i genomsnitt cirka 40 minuter per pass och fyra gånger i veckan.

Ett växande forskningsområde undersöker om fysisk träning kan minska risken för hjärt- och kärlpåverkan som vissa behandlingar orsakar. Djurstudier visar att träning kan skydda mot hjärt- och kärlkomplikationer, och det publiceras allt fler artiklar med interventionsstudier som tyder på att träning under behandling kan minska den behandlingsinducerade hjärttoxiciteten. Låg syreupptagningsförmåga är starkt förknippad med ökad dödlighet.

Träning ökar inte risken för att utveckla lymfödem. Tvärtom är det ett viktigt egenvårdsråd vid lymfödem och kan, för vissa undergrupper, minska risken för att utveckla lymfödem. När det gäller cytostatikainducerade perifera neuropatier (CIPN) finns ingen stark evidens för träningseffekt, men många studier pekar på positiva effekter och klinisk erfarenhet visar att styrke- och balansträning kan hjälpa patienter att förbättra sin fysiska funktion och hantera problemet. Andra kropp- & själ-metoder såsom yoga och tai chi kan öka kroppskännedom och förbättra balansen.

Minskad risk
Det finns även evidens för att fysisk aktivitet minskar risken för att insjukna i vissa cancerdiagnoser, bland annat postmenopausal bröstcancer, koloncancer och njurcancer. Efter diagnos finns evidens för att fysisk aktivitet minskar förtida dödlighet (total och/eller cancerspecifik) vid cancerdiagnoser som bröstcancer, kolorektal cancer, prostatacancer och gynekologisk cancer.

Hur ska man träna?
Vilken typ av träning som är mest effektiv är inte helt fastställt. Det finns många randomiserade studier som visar att fysisk aktivitet och träning förbättrar livskvalitet och minskar biverkningar. Tidigare var interventionerna i de flesta studier inriktade på pulshöjande fysisk aktivitet såsom raska promenader, jogging eller cykling, men idag är även muskelstärkande träning en viktig del av rehabiliteringen. Dosen av pulshöjande fysisk aktivitet bestäms av intensitet, duration och frekvens. Det betyder att för att följa rekommendationerna för hälsofrämjande fysisk aktivitet kan man antingen vara fysiskt aktiv på måttlig intensitet i 150 minuter per vecka eller på hög intensitet i 75 minuter per vecka.

I en stor, svensk, randomiserad studie, Phys-Can, undersökte man effekten av pulshöjande och muskelstärkande träning på låg till måttlig intensitet jämfört med hög intensitet. Resultatet visade positiva effekter av båda intensiteterna, men något bättre effekt på fysisk fatigue, muskelstyrka i nedre extremiteterna och kondition i gruppen som tränade på hög intensitet. OptiTrain, en annan svensk studie, jämförde högintensiv intervallträning och styrketräning med konditionsträning. Jämfört med kontrollgruppen rapporterade båda träningsgrupperna bättre livskvalitet och färre symtom såsom smärta, och de var också inlagda på sjukhus i mindre omfattning.

Läs hela artikeln

Eldsjäl tar täten för cancervården

Det är svårt att föreställa sig någon person i Sverige, kanske även i Europa, som förtjänar utmärkelsen Årets Cancernätverkare bättre än Eva Jolly. Hon är specialistsjuksköterska, chef, forskare, koordinator på Karolinska CCC, engagerad i otaliga EU-projekt och har ägnat hela sitt liv åt cancer. Lugnt och metodiskt, utan åthävor, har Eva Jolly de senaste 35 åren oförtrutet arbetat med att förändra cancervården i Sverige, inte minst genom att stärka det internationella samarbetet och bygga upp Sveriges första Comprehensive Cancer Center. Men drivkraften för denna ödmjuka inflytelserika ledare är idag densamma som när hon en gång med stor målmedvetenhet valde yrkesbana, att arbeta för och tillsammans med cancerpatienter och deras närstående.

Livsbanor är förstås individuella och ser helt olika ut, ofta svänger de lite hit och dit under livet innan de rätar ut sig och stakar ut vägen. Möjligen är det inte så många människor förunnat att ha en lika rak och obruten livsväg som Eva Jolly, som föddes i Stockholm 1969 och som väldigt tidigt visste exakt vad hon ville bli.

– Jag tyckte det vårdande var så spännande och var som barn helt säker på att jag ville bli sjuksköterska. Mina föräldrar tyckte att det var slöseri med fina betyg. Jag var studiemotiverad och hade lätt för mig men det var inte tal om att välja något annat yrke än sjuksköterska. Visst hade jag kunnat studera till läkare men det var närheten till patienterna som var den starka drivkraften, berättar Eva Jolly, som redan där visade prov på den målmedvetenhet som har styrt henne sedan dess.

Att välja ett vårdyrke var ovanligt på 1980-talet men det var inget som bekymrade Eva som sökte sig till Röda Korsets sjuksköterskeutbildning.

– Jag visste redan då att jag ville arbeta internationellt, förklarar Eva och man undrar försiktigt om hon möjligen har ett klärvoajant drag för den där önskan har sannerligen gått i uppfyllelse i hennes liv.

När Eva Jolly bara är 20 år gammal blir hon färdig sjuksköterska. Och inte nog med att detta är rekordtidigt, hon får dessutom i princip omedelbart ett fast jobb på Radiumhemmet.

– Jag sökte mig dit för att jag ville arbeta med kritiskt sjuka människor och hade varit elevplacerad där. Det var ganska svårt att få jobb på den tiden men de konverterade en underskötersketjänst till en sjukskötersketjänst så i september 1989 hade jag min första fasta tjänst. Det var både fantastiskt och lite läskigt.

Onkologi, forskning och ledarskap
Arbetet på Radiumhemmet, som då styrdes av Jerzy och Nina Einhorn, kom att prägla henne djupt.

– Det var en ynnest och ytterst lärorikt att få arbeta med sådana eldsjälar. Vi lärde oss att alltid sätta patienten i centrum, att göra allt för dem. Palliativ vård var inte så vanligt då, och ASIH fanns ännu inte, men att ge patienterna gott psykosocialt stöd var viktigt. Först nu börjar det vi satte i gång då att fungera i cancervården.

Eva Jolly konstaterar att hon tack vare dessa fantastiska förebilder fick en stark grund att stå på i sitt yrke.

– Ja, jag fick en otrolig utbildning och lärde mig onkologi i grunden, även cytostatikabehandlingar, under de tio år jag arbetade på slutenvårdsavdelningen. Ett tag funderade jag på att börja arbeta inom intensivvården, men jag ville vara fortsatt nära patienten, säger Eva, som blev färdig specialistsjuksköterska under den perioden och även började nosa lite på forskningsspåret.

– Jag gick en forskningsförberedande kurs och sedan en medellång forskarutbildning. Det var i ett av professor Yvonne Wengströms projekt som rörde följsamhet till endokrinbehandling efter bröstcancer som lockade in mig i forskningen och sedan dess har det vetenskapliga följt mig hela tiden.

Det blev en magisteruppsats om kontinuitet vid cancersjukdom och en del konsultverksamhet.

– När det sedan handlade om att gå vidare till att bli doktorand valde jag i stället chefspåret. 2006 blev jag sektionsledare, med professor Jonas Bergh som sektionschef. Och två år senare blev jag chefsjuksköterska för öppenvården på onkologiska kliniken.

Att ha läromästare som paret Einhorn och Jonas Bergh, Sveriges ledande bröstcancerspecialist, har betytt mycket för Eva Jolly.

– Jag upptäckte också då att jag älskade att vara chef. Vi var ett fantastiskt team på cirka 50 personer som skötte all öppenvårdsverksamhet och det var så roligt att jobba.

Familj och karriär
Mitt i den spikraka karriären hann Eva gifta sig och få tre barn, födda 1992, 1994 och 2000.

– Min dåvarande man, vi skilde oss 2011, och jag stöttade varandra under alla år. Att ha familj och tre barn var en stor del av min professionella utveckling, det var inget hinder. Och att tillsammans med min nuvarande man få vara nära och följa mina tre barn och tre bonusbarn är det absolut roligaste och viktigaste i mitt liv, menar Eva.

På jobbet fortsatte spännande saker att hända. Ulrik Ringborg, som 1992 tog över som verksamhetschef för Radiumhemmet efter Jerzy Einhorn, föreslog 2005 ett nytt roligt uppdrag.

– Han stoppade mig i korridoren en dag och undrade om jag ville arbeta med att utbilda auditörer inför den kommande ackrediteringsprocessen inför bildandet av Comprehensive Cancer Center. Ulrik Ringborg ansåg att onkologisk omvårdnad var mycket viktig och han var på många sätt före sin tid.

Läs hela artikeln

Onkologidagarna – det årliga nätverksmötet alla längtar till

I mars 2024 samlades över tusen vårdprofessionella från hela Sverige i Malmö för att delta i Onkologidagarna 2024. Evenemanget präglades av föreläsningar och engagerade diskussioner och värdefullt erfarenhetsutbyte.

Ett ambitiöst vetenskapligt program med ett 70-tal inbjudna talare. Bland höjdpunkterna i programmet var sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson, Sveriges nationella cancersamordnare Kjell Ivarsson, Mef Nilbert som är ansvarig för den nationella cancerstrategin och en rad framstående forskare. Programmet innehöll även ett kvällseminarium med efterföljande mingel, arrangerat av Onkologialliansen, som är en sammanslutning mellan ett 20-tal läkemedelsföretag och som samtidigt var utställare under dagarna i Malmö.

Utställarna
I utställningen var det bred representation. Merparten av utställarna var företag från läkemedelsindustrin som har olika terapier och behandlingar inom onkologi. Men det var även en handfull medtech-företag, som alla är stora leverantörer inom onkologivården. Allt samlat under årets tema ”Framtidens onkologi – i Sverige och i världen”. Flest besökare i montern hade franska La Roche Posay (L’Oreal), som har hudvård för behandling av hudbiverkningar i samband med cancerbehandlingar. Även hos Regionala Cancer Centrum (RCC) var det ständigt fullt med folk.

Seminarium och posters
Under tre intensiva dagar, från tisdag eftermiddag till torsdag kväll, presenterades ett brett spektrum av sessioner, inklusive posterdiskussioner och seminarier. Onsdagskvällens kongressmiddag, som hölls på Luftkastellet, vid foten av Öresundsbron och med en fantastisk utsikt över Öresund, var en av de mest minnesvärda stunderna.

Läs hela artikeln

NOPHO 2024 – för ökat internationellt utbyte inom barnonkologin

NOPHO är organisationen som samlar nordiska och baltiska barnhematologer, onkologer och forskare för samverkan. Årets gemensamma möte var det 41: a i ordningen och hölls den 3–6 maj i Tallinn, Estland på temat ”From Science to Child”.

NOPHO står för Nordic Society for Paediatric Haematology and Oncology och har organiserat nordiska barnonkologer såväl kliniskt som forskningsmässigt sedan 1982. Gemensamma behandlingsprotokoll för akut lymfatisk leukemi (ALL) och akut myeloisk leukemi (AML) har utarbetats sedan 1990-talet och nu när även de baltiska länderna är medlemmar så finns det goda möjligheter att agera tillsammans med en starkare röst i internationella sammanhang.

Årligt möte
Ansvaret för att arrangera det årliga mötet roterar mellan medlemsländerna och i år samlades cirka 200 deltagare i Tallinn. Temat var ”From Science to Child” och programmet innehöll många internationellt framstående föreläsare som delade med sig av den senaste forskningen. Möjlighet till erfarenhetsutbyte gavs också under posterutställningen och på olika så kallade Working Group Meetings där till exempel en viss diagnos diskuteras.

Vårdvetenskap och medicin under samma paraply
Under konferensdagarna hålls också föreningens årsmöte och bland de viktiga besluten i år var bland annat att sjuksköterskornas organisation NOBOS The Nordic Society of Pediatric Oncology Nurses, som länge arbetat tätt tillsammans med NOPHO, nu formellt går ihop med NOPHO och bildar en egen sektion för vårdvetenskap. Förslaget på gemensamma stadgar presenterades och deltagarna gavs möjlighet att komma med synpunkter på de exakta formuleringarna. Förhoppningen är att sammanslagningen mellan NOPHO och NOBOS ska innebära att de nordiska och baltiska länderna ska stärka sina tvärvetenskapliga samarbeten ytterligare och bli mer synliga internationellt.

5 frågor till barnonkologer som deltog på plats:

1. Varför ska Sverige vara aktiva i NOPHO?
Lisa Törnudd: Barnonkologin har ett djupt nordiskt samarbete sedan lång tid. Våra länder har små patientgrupper och små befolkningsunderlag. Ett opretentiöst samarbete och ett delat engagemang har varit helt avgörande för de framsteg vi nått idag. I de nordiska länderna har vi även nytta av att vi har liknande kulturer och språk och att vi har en gemensam historia. Tillsammans kan vi vara en kraft på den internationella arenan.

Mats Marshall Heyman: Alla nordiska och baltiska länder är relativt små, vilket betyder att vi inte har förutsättningar att hävda oss enskilt internationellt. Däremot har vi ett betydande befolkningsunderlag tillsammans, ca 30-35 miljoner, vilket motsvarar hälften av t ex UK. Vi har alltså allt att vinna på att samarbeta i NOPHO och driva frågor som är viktiga för oss internationellt. Detta manifesterar sig också genom att vi som region nu deltar i två stora samarbeten inom ALL och AML. Viss samverkan sker även på CNS-sidan, medan verkligheten
verkar mer splittrar när det gäller solida tumörer. Jag har försökt verka för mer samordning och en större chans att NOPHO:s röst hörs i världen. Sammantaget finns det alltså mycket goda skäl för Sverige att engagera sig i NOPHO.

Päivi Lähteenmäki: Med NOPHO som en paraply-organisation kan vi samordna oss i de nordiska och baltiska länderna och påverka mycket mera internationellt än om varje land representerade bara sig själv. Detta gäller även vår representation i SIOP Europe och dess arbetsgrupper.

Cecilia Langenskiöld: De nordiska länderna har ett nära samarbete sedan lång tid tillbaka då man tidigt insåg att varje enskilt land hade för få antal patienter för att kunna utveckla behandlingsprotokollen. Det är grunden till de fina behandlingsresultaten inom barnonkologin. Idag samarbetar vi ännu mer internationellt men frågor till barnonkologer

Läs hela artikeln