Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Vad spelar roll för hur kvinnor mentalt klarar av bröstcancer?

En av tio kvinnor får bröstcancer under sin levnad. De flesta överlever. Men den mentala återhämtningen varierar från person till person. En ny avhandling från institutionen för psykologi vid Lunds universitet har undersökt den personliga förmågan att hantera krissituationer. Tre omständigheter visade sig vara särskilt viktiga.

Här beskriver forskaren bakom studien, Katarina Velickovic, senaste nytt på området.

Att få bröstcancer är en livsförändrande och potentiellt traumatisk upplevelse. Från screening till diagnos och behandling upplever kvinnor med bröstcancer en rad skeenden som är både fysiskt och psykiskt påfrestande. Att upptäcka en knöl i bröstet eller att bli kallad tillbaka efter en mammografiscreening kan vara chockerande. Väntan på att få diagnosen kännetecknas av stor osäkerhet, vilket kan vara mer stressande än själva undersökningsprocedurerna (Flory & Lang, 2011).

Kort efter diagnosen börjar behandlingen. Bröstcancerbehandling är ofta komplex. Olika typer av behandling omfattar olika biverkningar och psykosociala problem. Stressfulla händelser upphör dock inte med behandlingen. Det kan vara svårt att lämna cancerupplevelsen bakom sig på grund av osäkerheten om huruvida cancern kommer att återkomma. Kvinnor är ofta rädda för återfall och blir mer försiktiga av vad de tror är tecken på att cancern kan ha kommit tillbaka eller spridit sig i kroppen.

Stress är därför en naturlig del av bröstcancerupplevelsen. Hur människor upplever och reagerar på stressiga händelser varierar. Händelser som vissa upplever som extremt stressande kan av andra uppfattas som mindre stressfaktorer. Vissa människor klarar dessutom av att hantera stressiga händelser effektivt och snabbt, medan andra kan kämpa under en lång tid och drabbas av en rad olika konsekvenser, till exempel depression och ångest. Ett begrepp från psykologin som handlar om hur vi reagerar på stressiga upplevelser kallas resiliens eller motståndskraft.

KOMPLEXT BEGREPP
Motståndskraft avser en persons förmåga att upprätthålla en god funktion inför negativa upplevelser (Fletcher & Sarkar, 2013), till exempel bröstcancer. Även om motståndskraft främst undersöks inom psykologin är det ett komplext begrepp som även har biologiska komponenter, med tanke på att den direkt relaterar till de adaptiva fysiologiska och psykologiska stressreaktionerna (Feder, Nestler & Charney, 2009). Därför verkar motståndskraft bero på både psykosociala faktorer och biologiska faktorer, som är mindre eller mer formbara.

Forskning om psykosociala komponenter av motståndskraft har visat att motståndskraftiga individer har större kognitiv flexibilitet och använder aktiva copingstrategier som planering och problemlösning. De verkar använda effektiva strategier för känsloreglering, till exempel cognitive reappraisal, och är optimistiska och positiva. Andlighet och religion verkar också spela en roll i många kulturella sammanhang. Socialt stöd är en annan definierande komponent för motståndskraft, liksom öppenhet för att ta emot stöd från andra (Southwick, Vythilinga & Charney, 2005).

Läs hela artikeln

När Darwin möter Newton: Evolutionära mutationer styr proteiners rörelsemönster

Proteiner har inte en enda form utan är mer som dynamiska robotar. Men – hur rör de sig egentligen? Och vad visar det om deras funktion? Laura Orellana, biofysiker och forskare vid Karolinska Institutet, beskriver proteiners rörelser med datorsimuleringar – och har upptäckt en ny angreppspunkt för läkemedel mot hjärntumören glioblastom.

Här beskriver hon senaste nytt inom detta fascinerande forskningsområde.

Charles Darwins evolutionsteori, beskriven i boken On the Origin of Species (1859), beskriver naturens förmåga att styra biologisk utveckling genom att optimera funktionalitet och form utifrån miljö. Från sin resa till Galapagosöarna blev det bland annat uppenbart för Darwin hur fåglars näbbform varierade kraftigt mellan olika öar och med typen av dominerande föda. Till exempel främjades fåglar med långa, smala näbbar på öar där frukt var den dominerade födan.

Idag känner vi till många andra exempel från djurriket där liknande miljö har främjat en liknande form och struktur bland vitt skilda arter. Detta kallas konvergent evolution, det vill säga oberoende mutationer resulterar i samma slutgiltiga funktion. Man har också insett att dessa evolutionära principer även appliceras på molekylär nivå och att de är av extraordinär betydelse för att förstå bland annat mekanismen bakom cancer. Tumörer drivs av ackumulering av nyckelmutationer som triggar en evolutionär process i miniatyr där cancerceller växer, överlever och anpassar sig på ett sätt som inte sker i friska celler.

Under de senaste decennierna har forskare världen över karaktäriserat miljontals cancermutationer och gjort dem sökbara i publika databaser. Till exempel innehåller COSMIC-databasen i dagsläget över 11 miljoner missense-mutationer och antalet växer i rasande takt. Men vad är det som gör att en mutation förvandlar en normalt fungerande cell till en drivande cancercell? för att på djupet förstå hur en specifik mutation förändrar en cells biologiska funktion måste vi förflytta oss ned till atomär nivå och vad fysikern Richard Feynman hänvisade till som atomernas ” jiggling and wiggling”.

FORMEN SKAPAR RÖRELSEN
Pådrivande cancermutationer riktar påfallande ofta in sig på kroppens byggstenar, proteinerna. Denna klass av molekyler uppvisar typiskt en väldigt komplex form samtidigt som de kan vara extremt flexibla. Det är ofta formen som skapar rörelsen och det är sedan rörelsen som skapar funktionen. Vi känner idag en myriad av intrikata proteinrörelser som in i minsta detalj reglerar cellsignalering och cellers funktion, allt från öppning/stängning av jonkanaler i cellmembranet till muskelkontraktioner.

Faktum är att många funktionella rörelsemönster är hårt bevarade (70–80 procent identiska) mellan bakterier och humana proteiner. Det följer att förståelsen för hur proteiner förändrar sin form är av yttersta vikt, inte minst i de situationer när proteinet uppvisar förändrad och oönskad funktion vilket är fallet i cancer. Samtidigt känner vi till att mutationer ofta uppvisar tydliga tecken på Darwins naturliga urval. Mutationerna ackumulerar ofta i regioner i proteinstrukturen som är särskilt betydelsefulla för proteinets rörelsemönster.

Sedan 1970-talet har forskning kring proteinstrukturer samlats i Protein Data Bank (PDB). Denna databas innehåller de 3D-strukturer av proteiner och deras komplex, bestämt med experimentella metoder som röntgenkristallografi, magnetresonans (NMR) eller kryoelektronmikroskopi (Cryo-EM). Dessa tekniker har verkligen revolutionerat biologin, men de kräver att man ”låser” proteinet i en ögonblicksbild för att ta ”tydliga” bilder. Därför är de experimentella strukturerna endast statiska bilder av proteinets dynamiska rörelse och ger därför en begränsad bild av hur varje protein faktiskt fungerar. Även om PDB innehåller cirka 200 000 strukturer har vanligtvis bara en eller högst ett par ögonblicksbilder lyckats fångas experimentellt, vilket förhindrar en fullständig förståelse av deras mekanism och, således mutationerna kopplade till dem.

Läs hela artikeln

Möt orädda forskningsledaren som värnar om hela teamet

Hon gillar inte när det blåser för mycket när hon simmar i öppet skånskt hav, men annars skyr hon inte lite blåsväder. Flerfaldigt prisbelönade professorn och röntgenläkaren Sophia Zackrisson i Malmö (Årets cancerforskare 2020) avskyr allt vad höga hästar heter och älskar teamarbete. Hon dras till utmaningar och har aldrig varit rädd för att sticka ut hakan. Sedan några år har hon en pågående dialog med Socialstyrelsen när det gäller både över- och underdiagnostik vid mammografi.

– Alla som erbjuds mammografi borde få mer utförlig information om för- och nackdelar. Och kvinnor med täta bröst bör erbjudas mer avancerade undersökningar, till exempel 3D-mammografi, för ett säkrare resultat, säger hon.

1973 föddes Sophia Zackrisson i skånska Åhus och trots många resor har hon förblivit Skåne, och närheten till havet, trogen. Idag bor hon med sin familj i en liten by utanför Ystad.

– Min pappa var fabrikschef på Vin och Sprits anläggning som tillverkar Absolut Vodka. Fabriken som kallades Spritkyrkan var ett landmärke i lilla Åhus. Jag jobbade själv där ett tag efter gymnasiet, berättar Sophia och poängterar att pappans arbete alls inte medförde att hemmet flödade i sprit.

– Han har tvärtom alltid haft ett mycket modest förhållande till alkohol.

Däremot fanns det gott om veckotidningar hemma hos familjen Zackrisson, tidningar som Sophia och hennes storebror gillade att bläddra i.

– Min mamma som gick bort förra året var en mycket färgstark person. Hon var lärare från början, men blev sedan journalist på Allas Veckotidning. Hon skrev om mode, resor och litteratur och arbetade på distans redan på 80-talet.

Mamma var en så stark förebild för Sophia att hon som ung allvarligt övervägde att själv bli journalist.

– Drömmen var att bli utrikeskorrespondent någonstans i centrala Europa. Jag tänkte verkligen följa i mammas fotspår, jag gillade att skriva uppsatser och jag hade lätt för språk. Men efterhand insåg jag att jag också hade en fallenhet för naturvetenskap, så jag sökte till den linjen på gymnasiet. Och det är ett val jag aldrig har ångrat.

Under skolåren var hon mycket sportig (gymnastik, tennis, rodd, skidåkning) och hon sysslade även en hel del med musik, bland annat tvärflöjt, piano och körsång. Hon var en klassisk plugghäst men samtidigt väldigt social och utåtriktad.

– Ja, det blev femmor i alla ämnen utom matte som jag faktiskt fick jobba lite med på högstadiet men på gymnasiet föll allt på plats, tillägger Sophia, som idag är röntgenläkare vid Skånes universitetssjukhus och professor i diagnostisk radiologi vid Lunds universitet.

TEAMARBETE EN SJÄLVKLARHET
Efter gymnasiet arbetade hon en period på spritfabriken, och det var en mycket lärorik erfarenhet.

– Jag har blivit uppfostrad enligt principen att alla människor har samma värde och ska behandlas på samma vis. På fabriken gjordes det ingen skillnad på vaktmästare, truckförare eller andra anställda. Teamarbete blev tidigt en självklarhet för mig och det har blivit allt viktigare med åren. Höga hästar är verkligen inget för mig.

Det var inte solklart vilken bana hon skulle komma att välja, med de höga betygen hade hon faktiskt kunnat välja vad som helst, och ett tag sneglade hon lite på ingenjörsyrket. Men efter att ha pluggat lite tyska och gjort en lång resa till USA klarnade bilden.

– Jag sökte till läkarlinjen eftersom jag tyckte medicin var en spännande utmaning. Utmaningar är något som sporrar mig och jag drogs ganska tidigt till radiologi som fascinerar mig av någon anledning. Jag såg inte forskning framför mig då, internmedicin, cellbiologi och arbete i labbet var inte min grej alls. Min drivkraft var främst att arbeta kliniskt, att hjälpa människor med deras problem, men också att medverka till att få fram nya rön. Det var från och med termin sex som jag började tycka att utbildningen var kul.

Läs hela artikeln

Från grundforskning till rehabilitering – experter vill se en nationell satsning

Sarkom är en heterogen grupp av elakartade tumörer som uppstår i kroppens stödvävnader som ben, muskel, kärl, fett och bindväv. I och med att stödvävnader förekommer i alla kroppens organsystem, kan sarkom påträffas i hela kroppen.

Sarkom kan vara svår att diagnostisera eftersom sjukdomen ofta inte ger några specifika symtom i de tidiga stadierna. Vanliga symtom är värk och svullnad. Kurativ behandling kräver i princip alltid en fullständig kontroll av primärtumören och fjärrmetastaser samt ofta en systemisk behandling för att förgöra mikrometastaser.

I den här State of the Art-artikeln skriver flera experter att en nationell satsning för sarkom som sträcker sig från grundforskning till rehabilitering är mycket angelägen.

Till skillnad från carcinom (”cancer”), hjärntumörer, melanom och leukemi är sarkom en sällsynt diagnos som enbart utgör cirka en procent av alla cancerdiagnoser. Hos barn och tonåringar är sarkom relativt sett vanligare och utgör 10–15 procent av alla maligna diagnoser. Det finns över 100 beskrivna undergrupper av ben- och mjukdelssarkom och den histomorfologiska diagnostiken är svår. Alla fall bör diskuteras vid en multidisciplinär konferens för att minska risken för felaktig handläggning.

Det förekommer sarkom som är vanligare hos yngre barn (till exempel rabdomyosarkom) eller vanligare hos äldre vuxna (till exempel kondrosarkom), och det finns sarkom som inte respekterar 18-årsgränsen och är vanligast hos tonåringar och unga vuxna (Adolescents and Young Adults, AYA), till exempel osteosarkom, Ewing sarkom och synovialt sarkom. Detta medför att det medicinska ansvaret för dessa patienter fördelas på både barnonkologer och vuxenonkologer – vilket splittrar en redan liten och komplex patientgrupp ännu mer.

Biologin och det kliniska förloppet är mycket varierande för olika sarkom och sträcker sig från en långsamt växande lokaliserad sjukdom till en explosionsartad systemisk sjukdom med tidig metastasering. Den enskilt viktigaste behandlingsmodaliteten för sarkom är radikal kirurgi med eller utan strålbehandling för att säkerställa lokalkontroll både gällande primärtumören och eventuella fjärrmetastaser.

I vissa fall där radikal kirurgi inte är möjlig kan strålning med höga doser, i synnerhet med protoner eller kolioner, vara ett alternativ. Högintensiv cytostatikaterapi har en viktig roll för de flesta sarkomdiagnoser hos barn, ungdomar och unga vuxna med syftet att eradikera subkliniska mikrometastaser och krympa tumören inför definitiv lokalterapi. Än så länge har moderna behandlingsstrategier som immunterapi eller målstyrd behandling enbart en underordnad roll för en selekterad subgrupp av patienter.

Den här State of the Art-artikeln ämnar ge en överblick av modern molekylär diagnostik, medicinsk och kirurgisk behandling och rollen för moderna behandlingsformer. Bland författarna finns också en patient/anhörigföreträdare som själv miste ett barn i sarkom. Därmed belyses även brukarperspektivet och utmaningar med nuvarande och framtida sarkomvård på ett politiskt och samhälleligt plan.

BIOLOGI OCH KLASSIFIKATION
Cancer betraktas som en somatisk genetisk sjukdom där förändringar i arvsmassans sekvens, uppsättning och organisation är patologiskt förändrade. Inte sällan förmodas dessa genetiska fel uppstå i en vävnadsstamcell eller dylik prekursörcell. Även om ursprungscellen för de flesta sarkom är okänd eller omdebatterad utgår den histomorfologiska klassifikationen av sarkom fortfarande utifrån tumörens differentiering. Till exempel klassas fettbildande sarkom som liposarkom och broskbildande sarkom som kondrosarkom, men naturligtvis finns undantag till detta. En ansenlig andel klassificeras som odifferentierade pleomorfa sarkom (tidigare benämnda malignt fibröst histiocytom) som saknar histologisk differentiering. Synovialt sarkom har fått sitt namn till följd av att det ofta är lokaliserat nära större leder och har en morfologisk likhet till förstadier till synoviala celler. Synoviala sarkom härstammar dock inte heller från synovian. Förutom att avgöra typen av sarkom måste tumören ibland skiljas från benigna sarkom-liknande entiteter eller sarkomatöst växande carcinom (carcinosarkom). Immunhistokemiska färgningar har länge haft en betydande roll i differentialdiagnostiken och dessa markörer förbättras ständigt. I många fall används antikroppar som enbart har relevans för sarkomdiagnostik varför dessa vanligtvis saknas på laboratorier utanför sarkomcentrum.

Vid histomorfologisk gradering av sarkom används oftast FNCLCC-systemet (Fédération Nationale des Centres de Lutte Contre Le Cancer) för att dela in tumörerna i grad 1–3, där 1 är låggradigt sarkom och 2–3 är höggradiga sarkom. Graderingen utgår från histomorfologisk diagnos, andel tumörnekros och förekomst av mitoser. Det finns dock flera typer av sarkom där FNCLCC inte bör användas, exempelvis Ewing sarkom, synovialt sarkom eller solitära fibrösa tumörer (SFT).

Läs hela artikeln

Ny arbetsmetod i Uppsala ger patienter med hjärntumör extra uppmärksamhet

Att få en hjärntumördiagnos är inte samma sak som att leva med denna diagnos en längre tid.

Sedan förra året har vi som är involverade i vården av hjärntumörpatienter på Akademiska sjukhuset i Uppsala fördjupat oss mer i olika aspekter av vård hos patienter med diffusa gliom med målet att kunna stötta dem på ett bättre sätt.

Vi har förstått att vården av denna patientgrupp handlar om minst två olika faser med helt olika behov och problem.

Den första fasen, när patienter får diagnosen, går väldigt fort. Tidigare friska unga vuxna insjuknar plötsligt med nya symtom som till exempel krampanfall och de kan sedan inte längre köra bil, de blir sjukskrivna och träffar många olika specialister, bland annat neurokirurger och onkologer – med mycket stress och oro som resultat. Denna snabba bana via standardiserat vårdförlopp (SVF) aktiveras vid misstänkt diagnos, radiologisk utredning, och sedan planering för operation, och efter operation ska patienten med stor sannolikhet påbörja en onkologisk behandling1. Även om denna fas kan ta tre till fyra månader har patienten inte tillräckligt med tid (eller kanske mentala resurser) att processa/bearbeta diagnosen och insikter om hur livet har ändrat sig.

Nästa fas börjar när patienter har gått igenom kirurgi, diagnosbesked samt onkologisk behandling, och ska följas med kontroller som pågår livet ut. Detta är en mycket svårare fas, har vi förstått från kontakten med våra patienter.

Oavsett vilken typ av kirurgisk teknik, hjälpmedel eller avancerad monitorering vi använder under neurokirurgin, finns konsekvenser för patienter som drabbas av hjärntumörer. Kognitiva besvär, språkliga svårigheter, epilepsi är några av alla besvär som påverkar patienterna från insjuknande och som leder till att patienten upplever sitt liv helt förändrat med begränsad fysisk aktivitetsförmåga och sociala aktiviteter. Alla dessa aspekter kan leda till högre risk för psykisk ohälsa.

Vi har tidigare fokuserat mest på den första fasen med högspecialiserad vård och mycket resurser och forskning kring typ av kirurgi och typ av onkologisk behandling. Detta för att rädda patienten från akut försämring och försöka ge dem tillräckligt bra livskvalitet efteråt. När vi har analyserat den andra fasen efter operation och onkologisk behandling, har vi förstått att verkligheten är en annan för våra patienter.

Läs hela artikeln