Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Immmunterapi och behandling – hur går det ihop?

Den 3–7 oktober 2022 arrangerades den så kallade ”IOveckan” för andra året i rad. Här beskriver docent Lars Ny och ST-läkaren Anna Fager på vilket sätt metastasering av solida cancerformer till hjärnan är en stor klinisk utmaning – och hur utvecklingen ser ut på detta angelägna område.

Läkemedelsföretaget BMS var initiativtagare till denna utbildningsaktivitet som främst riktade sig till personal inom svensk hälso- och sjukvård som arbetar inom cancerområdet och med särskilt intresse för immunonkologi. Föreläsningar och diskussioner hade formen av webinarier som ”State of the Art” och berörde i år angelägna utvecklingsområden inom immunonkologin inkluderande biomarkörer för effekt och biverkningar, kombinationsbehandlingar, immuncheckpointhämmare vid gastrointestinal cancer samt användning av immunterapi vid hjärnmetastaserad sjukdom.

Metastasering av solida cancertyper till hjärnan är en stor klinisk utmaning och engagerar en ökad population av patienter med tumörgrupper där man tidigare inte såg denna typ av metastaseringsmönster, något som gör att vi får börja tänka om och ha denna organmanifestation med i beaktande vid diagnos/ staging och behandlingsutvärdering. Hjärnmetastasering har historiskt varit särskilt uppmärksammad vid tre större tumörgrupper – bröstcancer, lungcancer och malignt melanom. Behandlingsmöjligheterna och biologin vid dessa sjukdomar skiljer sig åt i många avseenden och medicinsk onkologisk behandling samt strålbehandling används på relativt olika sätt utifrån gällande behandlingsrekommendationer i deras respektive nationella vårdprogram i Sverige. Vid malignt melanom har immunterapin med immuncheckpointhämmare i monoterapi (PD-1 hämmare) eller i kombination (PD-1 hämmare och CTLA-4 hämmare) etablerats som ett förstahandsval oavsett tumörmutationsprofil. Registreringsstudierna bakom dessa behandlingsrekommendationer har inte inkluderat patienter med obehandlad eller aktiv hjärnmetastasering. Dock har det på senare år genomförts ett antal mindre kliniska prövningar på denna patientgrupp.

Läs hela artikeln

Ny nationell cancersamordnare på plats

Kjell Ivarsson – ny nationell cancersamordnare – påbörjade sin vårdkarriär som sjuksköterska. Och sedan gick det fort. Han blev läkare, specialiserade sig inom cancerkirurgi, forskade inom tumörimmunologi och har en gedigen bakgrund som chef inom svensk hälso- och sjukvård med sig i den nya rollen. Närmast kommer han från tjänsten som hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Blekinge och har även varit ordförande i RCC Sydöst.

– Sverige är ett av Europas främsta länder vad gäller canceröverlevnad, säger han. Det finns mycket att vara stolt över, men också en hel del att utveckla.

Fokus har alltså sedan länge legat på cancervård och cancerforskning. Nu sluts cirkeln i och med det nya uppdraget som nationell cancersamordnare. Men han slutar aldrig att vara nyfiken och ställer sig ofta frågan vilka nya lösningar som finns för cancervården.

– Jag känner mig ödmjuk inför uppdraget och hedrad över att ha blivit tillfrågad. Jag ser fram emot att tillsammans med olika team föra cancervården framåt, med respekt för de utmaningar som finns. Jag tror på samarbete, samverkan och relationer. Det är också viktigt att ha ett helhetstänk och se hur närliggande vårdområden sammanlappar med cancervården, säger Kjell Ivarsson.

Han påbörjade läkarutbildningen efter bara några år som sjuksköterska.

– Erfarenheten av att ha arbetat som sjuksköterska har varit mycket viktig utifrån det personcentrerade perspektivet. Det har jag haft nytta av i mitt senare arbete som läkare, konstaterar han.

AVHANDLING OM LASERBEHANDLING
I samband med medicinstudierna kom Kjell Ivarsson i kontakt med ett forskningsprojekt inom kirurgi som rörde lokalbehandling av tumörer med laser. Han skrev sin avhandling om metod, effekter och immunologiska skeenden i samband med laserbehandling. Forskningen tog honom vidare till kirurgisk verksamhet och han specialiserade sig på den övre abdominella kirurgin.

Kjell Ivarsson har senare haft ett flertal chefsroller inom hälso- och sjukvården och har blivit van att leda och anpassa vården i takt med den utveckling som sker och med hänsyn till oförutsägbara händelser, som exempelvis coronapandemin. Erfarenheterna tar han med sig i sin nya roll, som han beskriver som komplex och med goda möjligheter att kunna påverka.

– Under mina första veckor kommer jag framför allt att fokusera på att bygga relationer. Jag planerar att besöka varje regionalt cancercentrum ute i landet för att lära känna människorna som byggt upp verksamheterna. Det ser jag som en betydelsefull uppgift att prioritera, inte bara nu i början, utan även kontinuerligt.

Läs hela artikeln

På väg mot nytt läkemedel mot aggressiv prostatacancer – lågmäld professor glömmer aldrig lidandet hon såg som sjuksköterska

Som ung sjuksköterska på urologen kände hon starkt för patienter med prostatacancer som ofta hade det besvärligt. Idag, som erfaren forskare och professor i patologi, är det inte omöjligt att Marene Landström och hennes forskargrupp i Umeå är nära att hitta ett nytt läkemedel som på sikt kan hjälpa just patienter med aggressiv prostatacancer. Med lågmäld envishet och ett djupt engagemang som drivkraft är denna sympatiska forskare ett utmärkt exempel på att den som skriker högst och syns mest inte nödvändigtvis uppnår mest.

Uppmärksamhet är inget Marene Landström, född 1959, någonsin har längtat efter, inte heller som barn. Men om man är född i ett litet samhälle i Västerbotten och har begåvats med det vackra, men synnerligen ovanliga förnamnet Marene, har det inte alltid varit lätt att undvika uppmärksamhet.

– Det var väldigt pinsamt att heta så när jag var liten. Fröken trodde inte att jag riktigt visste vad jag hette, att jag hade missuppfattat mitt eget namn. Jag kände mig jättedum, men som vuxen känns namnet bara bra, säger Marene Landström och berättar att hon fick namnet efter en sommarflicka från Stockholm som föräldrarna hade träffat.

Det är lätt att förstå att namnet gav henne svårigheter. Marene är ett italienskt namn som är så ovanligt i Sverige att det inte ens går att googla på, man hamnar ideligen på Marianne, Marlene, Marina etc.

Marene är inte bara en ort i italienska Piemonte, det är också associerat med hav som heter mare på italienska. Och den by där Marene växte upp, bruksorten Olofsfors utanför Nordmaling, ligger faktiskt nära havet, om än ett något kyligare hav än Medelhavet.

– Det var en riktig Bullerby-känsla i vår by, berättar hon. Vi lekte alltid ute och man cyklade till skolan, allt var fridfullt.

LÄRARE UPPTÄCKTE BEGÅVNING
Det var på högstadiet som en lärare i biologi upptäckte att Marene hade ”läshuvud”.

– Jag var en riktig plugghäst i skolan och minns inte riktigt om jag hade ett särskilt intresse just för biologi. Men den här läraren uppmuntrade mig och tyckte att jag borde bli läkare och det där glömde jag inte.

På gymnasiet läste hon naturvetenskaplig linje, men istället för att söka in på läkarlinjen direkt valde hon att först utbilda sig till sjuksköterska.

– Det fanns flera orsaker till detta. Jag behövde läsa upp mitt gymnasiebetyg och jag hade ingen riktig kontakt med den akademiska världen. Mina föräldrar var inga akademiker, pappa var snickare och mamma jobbade i en kiosk.

Men som så ofta i livet visade det sig att hennes val inte bara var nödvändigt utan faktiskt också mycket klokt. Åren som sjuksköterska kom nämligen att prägla hela hennes fortsatta karriär.

– Jag jobbade på kirurgen/urologen på Norrlands universitetssjukhus i två år och fick då även en inblick i forskningen eftersom jag blev rekryterad till en forskargrupp som arbetade med prostatacancer.

Hon utvecklade ett starkt intresse för dessa patienter som ofta hade väldigt ont.

– De hade det verkligen besvärligt, konstaterar hon och där någonstans föddes hennes starka vilja att hjälpa dem. Efter att ha klarat högskoleprovet med glans påbörjade hon läkarutbildningen i Uppsala 1982 och läste därefter först en period i Uppsala och senare i Umeå. Intresset för forskning fanns som sagt redan innan hon började utbildningen och hon disputerade 1992.

– Jag hade hunnit få två barn också under de här åren, säger hon och berättar att hon började med preklinisk forskning på Ludwiginstitutet för cancerforskning i Uppsala där hon höll i flera olika projekt som stöddes av Vetenskapsrådet och Cancerfonden.

Läs hela artikeln

Flera nya behandlingsmöjligheter ger nu ökat hopp vid mantelcellslymfom

Mantelcellslymfom är en av de tio vanligaste undergrupperna av lymfom – en kronisk cancersjukdom där prognosen är dålig på lång sikt. Glädjande nog har det nu kommit både målstyrda läkemedel och nya immunterapier. Tyrosinkinashämmaren ibrutinib blev i oktober 2022 subventionerad vid första återfall av mantelcellslymfom. Nu kommer en diskussion att påbörjas om införande även i primärbehandlingen efter helt färska resultat presenterade på American Society of Haematology (ASH) den 11 december 2022. Immunterapin gör stora framsteg vid behandling av återfall och CAR-T-cellsterapi har nyligen blivit subventionerat i tredje linjen och de bispecifika antikropparna är på väg att introduceras. Här beskriver professor Ingrid Glimelius den hoppingivande utvecklingen på området.

Mantelcellslymfom är en lymfomundergrupp som drabbar cirka 140 personer per år i Sverige. På många sätt ter den sig som en snällare variant av lymfom, men förloppet är ofta mer aggressivt än man primärt tror. Mantelcellslymfom drabbar främst män. Mantelcellslymfom är en svårbotad, kroniskt recidiverande och ibland aggressiv sjukdom. Vid generaliserad sjukdom och symtom krävs intensiv behandling. Mer långsamväxande varianter av mantelcellslymfom finns också. Det kan var knivigt att initialt förutsäga vilka som kommer att få ett aggressivt sjukdomsförlopp. Här gör vi och forskare i Lund en kartläggning av sjukdomens biologi. Mikromiljön i tumörerna förefaller ha betydelse för tumörutveckling och prognos. p53-uttryck och TP53-mutationer i tumörerna är förenade med sämre prognos (Figur 1).

Överlevnaden påverkas även av patientkaraktäristika såsom ålder (Figur 2A), kön och andra sjukdomar. Överlevnaden har även förbättrats över tid (Figur 2B). Glädjande nog har det under senare år kommit ett antal målstyrda läkemedel för mantelcellslymfom, som i studier har visat god effekt. Tyrosinkinashämmaren ibrutinib, som ges i tablettform, blev i oktober 2022 tillåten vid återfall av mantelcellslymfom enligt TLV i Sverige. Det dröjer nog inte länge innan den införs i primärbehandlingen till äldre men även till yngre individer. Nästa generations tyrosinkinashämmare, zanubrutinib och acalabrutinib, har testats med god effekt i tidiga studier. Lovande resultat finns även för pirtobrutinib, en icke-kovalent Brutons tyrosinkinashämmare.

Läkemedlet venetoklax, som är en Bcl-2-hämmare, har också visat effekt i olika studier. Lenalidomid är godkänt sedan flera år tillbaka och används i kombination med andra terapier. Således har verktygen för behandling utökats avsevärt under en väldigt kort tidsrymd. Utmaningarna idag är att veta när dessa läkemedel bäst ska användas, för vilka grupper och hur länge! Vi har redan lärt oss mycket om att skräddarsy behandlingslängden genom att mäta mätbar kvarvarande sjukdom (MRD) i blod och benmärg under och efter behandlingen vilket hjälper till att styra behandlingslängden av terapin i studier.

Läs hela artikeln

Prostatacancerdöd bland äldre – ofta baserad på svag evidens

I Sverige lever cirka 188 000 män med prostatacancer, och de allra flesta av dem kommer inte att dö av sin cancer. Det beror på att allt fler lågrisktumörer upptäcks på grund av PSA-testning och tidig diagnostik, men också på förbättrad utredning och behandling. Korrekt klassifikation av dödsorsak är viktig, men ofta svår – framför allt vid mycket hög ålder. Mer än hälften av alla män som dog av prostatacancer i Sverige under 2020 var över 80 år. Bland dessa män och bland män med lågriskcancer finns en risk att prostatacancer felaktigt anges som dödsorsak om ingen annan uppenbar orsak finns, trots att belägg för prostatacancer-progress saknas. Här beskriver Andri Wilberg Orrason senaste nytt på detta angelägna område.

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen hos män i västvärlden. De senaste två decennierna har användning av radikal behandling för prostatacancer ökat, samtidigt som död av prostatacancer har minskat med 20 procent. I Sverige är det stora skillnader mellan åldersgrupper i denna minskning. Bland män under 80 år har denna minskning varit 50 procent men bara 13 procent bland män över 80 år. Detta kan till del förklaras av att äldre män oftare diagnostiseras med avancerad prostatacancer och sällan behandlas radikalt. En annan förklaring till dessa skillnader kan bero på svårigheter i dödsorsaksbestämningen hos gamla multisjuka män. Äldre män med lågrisk prostatacancer kan därför ha en ”sticky-diagnosis bias”, det vill säga prostatacancern bedöms som huvuddödsorsak trots att evidens för progress av prostatacancern saknas.

Syftet med denna studie var att undersöka graden av evidensen för prostatacancerprogress bland män i olika åldrar och med olika riskkategorier. För att åstadkomma detta eftergranskades journaler för män som enligt Dödsorsaksregistret dött av prostatacancer.

MATERIAL OCH METODER
Vi identifierade 18 900 män i Sverige som dog av prostatacancer mellan 2011 och 2018 enligt Dödsorsaksregistret (Figur 1). 16 008 av dessa män fanns med i Nationella prostatacancerregistret (NPCR) som innehåller data om cancerkarakteristik, diagnostik, och behandling. Av dessa 16 008 män, identifierade vi 5 543 män som behandlades på ett av 20 sjukhus i studien. Vi tog fram ett randomiserat urval av 512 män från dessa sjukhus baserat på ålder vid död och riskkategori vid diagnos. Riskkategori vid diagnos definierades som: Lågrisk, kliniskt stadium T1–T2, Gleason score 6 och PSA <10 ng/ml; mellanrisk, T1–T2, Gleason score 7 och/eller PSA 10–19.9 ng/ml; högrisk lokaliserad eller lokalt avancerad, T3, Gleason score 8–10 och/eller PSA 20–49.9 ng/ml; regionala metastaser, T4, N1 och/eller PSA 50–99.9 ng/ml; fjärrmetastaser, M1 eller ≥100 ng/ml. Vi exkluderade män över 90 år och antog att dessa män hade samma evidensunderlag som män 85–89 år.

Läs hela artikeln