Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Prostatacancerdöd bland äldre – ofta baserad på svag evidens

I Sverige lever cirka 188 000 män med prostatacancer, och de allra flesta av dem kommer inte att dö av sin cancer. Det beror på att allt fler lågrisktumörer upptäcks på grund av PSA-testning och tidig diagnostik, men också på förbättrad utredning och behandling. Korrekt klassifikation av dödsorsak är viktig, men ofta svår – framför allt vid mycket hög ålder. Mer än hälften av alla män som dog av prostatacancer i Sverige under 2020 var över 80 år. Bland dessa män och bland män med lågriskcancer finns en risk att prostatacancer felaktigt anges som dödsorsak om ingen annan uppenbar orsak finns, trots att belägg för prostatacancer-progress saknas. Här beskriver Andri Wilberg Orrason senaste nytt på detta angelägna område.

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen hos män i västvärlden. De senaste två decennierna har användning av radikal behandling för prostatacancer ökat, samtidigt som död av prostatacancer har minskat med 20 procent. I Sverige är det stora skillnader mellan åldersgrupper i denna minskning. Bland män under 80 år har denna minskning varit 50 procent men bara 13 procent bland män över 80 år. Detta kan till del förklaras av att äldre män oftare diagnostiseras med avancerad prostatacancer och sällan behandlas radikalt. En annan förklaring till dessa skillnader kan bero på svårigheter i dödsorsaksbestämningen hos gamla multisjuka män. Äldre män med lågrisk prostatacancer kan därför ha en ”sticky-diagnosis bias”, det vill säga prostatacancern bedöms som huvuddödsorsak trots att evidens för progress av prostatacancern saknas.

Syftet med denna studie var att undersöka graden av evidensen för prostatacancerprogress bland män i olika åldrar och med olika riskkategorier. För att åstadkomma detta eftergranskades journaler för män som enligt Dödsorsaksregistret dött av prostatacancer.

MATERIAL OCH METODER
Vi identifierade 18 900 män i Sverige som dog av prostatacancer mellan 2011 och 2018 enligt Dödsorsaksregistret (Figur 1). 16 008 av dessa män fanns med i Nationella prostatacancerregistret (NPCR) som innehåller data om cancerkarakteristik, diagnostik, och behandling. Av dessa 16 008 män, identifierade vi 5 543 män som behandlades på ett av 20 sjukhus i studien. Vi tog fram ett randomiserat urval av 512 män från dessa sjukhus baserat på ålder vid död och riskkategori vid diagnos. Riskkategori vid diagnos definierades som: Lågrisk, kliniskt stadium T1–T2, Gleason score 6 och PSA <10 ng/ml; mellanrisk, T1–T2, Gleason score 7 och/eller PSA 10–19.9 ng/ml; högrisk lokaliserad eller lokalt avancerad, T3, Gleason score 8–10 och/eller PSA 20–49.9 ng/ml; regionala metastaser, T4, N1 och/eller PSA 50–99.9 ng/ml; fjärrmetastaser, M1 eller ≥100 ng/ml. Vi exkluderade män över 90 år och antog att dessa män hade samma evidensunderlag som män 85–89 år.

Läs hela artikeln

Specialistläkare från mindre sjukhus på efterlängtad kurs

Gyncancerpatienter genomgår ofta långa behandlingar och träffar under processen många olika läkare – på olika kliniker och mottagningar i landets regioner. Eftersom onkologer och kirurger ”delar på” patienterna krävs det bra samarbete och tydlig kommunikation bland vårdgivarna. På den uppskattade Efterutbildningskursen i Gynekologisk Cancer i oktober fick 25 specialistläkare från mindre sjukhus i hela landet en efterlängtad möjlighet att uppdatera sig om det senaste inom området – och framför allt möjlighet att träffas.

”Jag blev färdig specialist 1996 och har en lång undervisningskarriär. Detta var dock första gången som jag, tillsammans med Susanne Malander, var kursledare för specialistläkare från hela landet, en kategori som normalt inte erbjuds så många möjligheter till vidareutbildning.

Det var en mycket duktig och intresserad grupp som ställde bra frågor och vi fick en fin respons.

Vi är vana vid ett regelbundet regionalt samarbete via de multidisciplinära konferenser där kliniker från andra sjukhus deltar tillsammans med gynonkologerna och patologerna från SUS. Vi kirurger sammankallar och administrerar dessa konferenser varje vecka. Dessutom håller vi tillsammans med RCC praktiska endagarskurser för läkare, kontaktsjuksköterskor och övrig personal som arbetar med cancerpatienter.

På den här kursen gavs det möjlighet till fördjupade diskussioner om bland annat nya behandlingar, ökad individuell anpassning, nya prioriteringar och olika etiska dilemman. Det viktigaste var att förmedla praktisk kunskap som det inte går att läsa sig till, saker som inte står i vårdprogrammet – att få hjälp med hur man ska tänka kring vissa patientfall som man inte riktigt kan bli klar över.”

Kursledare: Päivi Kannisto, docent, överläkare, specialist i gynekologi och gynekologisk tumörkirurgi, Skånes Universitetssjukhus, Lund

”Det var första gången jag ledde en sådan här kurs och det var verkligen otroligt kul för oss som arbetar på stora centra att träffa kollegor från mindre sjukhus ute i landet. Vi har redan ett tätt samarbete, vi delar ju faktiskt på patienterna, men vi får sällan möjlighet att mötas på det här viset. Att få grotta ned sig i ett ämne i tre dagar hör inte till vanligheterna i vår vardag, numera är det svårt för oss att kunna vara borta från våra jobb.

Det främsta syftet med den här kursen var att förklara för dem som handlägger gyncancer ute i regionerna vad vi på universitetssjukhuset bygger våra behandlingsbeslut på. Att förtydliga vårdprogrammet och få dem att förstå varför vi agerar som vi gör.

Kursupplägget var mycket ambitiöst och det var roligt att se att alla var så engagerade, att alla kom till tals och fick möjlighet att ställa väldigt bra frågor. Gynekologisk cancer har en stark ställning i den nationella vården, regionerna gör överlag ett bra jobb. Vi kämpar gemensamt för en jämlik vård, att små diagnoser ska behandlas lika överallt. Själv har jag vigt mitt liv åt äggstockscancer och jag anser att damen i Kalix ska få samma vård som damen i Huddinge, det är ett av målen för vårt arbete”.

Kursledare: Susanne Malander, överläkare, specialist i gynekologisk och allmän onkologi, Skånes universitetssjukhus, Lund

Läs hela artikeln

Hur hanterar man svårförklarade fakta för en patient – och sedan för sig själv?

FALLBESKRIVNING:
Det rör sig om en då 72-årig musiker som varit på min mottagning några gånger tidigare. Han var för åldern välbehållen men jag hade redan då påpekat för honom att hans levervärden var något för höga. Vi var ense om förhöjningen berodde på att han druckit för mycket vin under lång tid – för honom var vin en väsentlig del av det liv han ville leva.

Nu kom han i november 2020 med ascites. Som en del i kartläggningen gjordes då en datortomografi, vilken visade en 7 cm stor primärtumör i en cirrotisk lever och minst fem dottertumörer omkring.

Fråga: Hur ger man denna information till patienten? Loppet är ju nästan kört avseende levercirrosen och ”dubbelkört” när det gäller en så stor primärtumör och ”trippelkört” beroende på metastaserna.

Nästa steg var att klassificera enligt Child-Pugh-skalan. Med 8 poäng på skalan klassificerades patienten som ChildB, det vill säga med en prognostiserad femårsöverlevnad till 50 procent, sett enbart till levercirrosen.

Levercirrosen omöjliggjorde kirurgisk resektiv behandling, och universitetsklinikens specialister såg inte heller någon möjlighet för någon cellgiftsbehandling utan rekommenderade enbart palliativa åtgärder enligt den multidisciplinära konferensen.

Fråga: Hur överlämnar man denna information till patienten, det vill säga att man ska ge upp redan från början, utan något försök till bot ens?

Genom total alkoholabstinens, bra näring och hårdast möjliga ascitesbehandling uppnådde patienten gränsen för Child A inom en relativt kort tid och specialisterna lät sig bevekas att pröva en behandling med TACE (transarteriell kemoembolisring). Den gick helt komplikationsfritt och patienten sattes upp för ytterligare en. Ur symtomsynpunkt blev denna mycket besvärlig, vilket troligen berodde på att en del av det injicerade passerade ut i systemcirkulationen – patienten var på gränsen att inte överleva men återhämtade sig gradvis. Kontrollröntgenbilden efter tillfrisknandet var dock mycket positiv.

Läs hela artikeln

Välskriven skräckbok nytt grepp på döden

Trots att han har tillbringat mer än 40 år i dödens omedelbara närhet kan han inte riktigt släppa taget. Nu tar den nyligen pensionerade Peter Strang, Sveriges förste professor i palliativ medicin, ett helt nytt grepp på både döden och sitt eget skrivande. I den kusligt verklighetstrogna och tankeväckande spänningsromanen ”Dödshjälparen” utforskar han gränslandet mellan dödshjälp, självmord och mord. En komplex fråga som kanske inte är bara svart eller vit.

Döden, döden, döden. Ja, med det mantrat kunde Peter Strang, i likhet med Astrid Lindgren, ha börjat alla sina arbetsdagar och så hette också den TV-serie han medverkade i 2013. Som onkolog och professor i palliativ medicin har han ägnat sig mer åt döden än de allra flesta i professionen. Och med tanke på hans betydande insatser inom den palliativa vården är det inte fel att säga att hans långvariga arbete med döden och döendet faktiskt är hans livsverk. Få personer har gjort mer för att ändra på synen på vården i livets slutskede – vikten av god fysisk och psykisk smärtlindring, fokus på det existentiella lidandet, kompetensutveckling av vårdpersonalen, att verkligen se och respektera den döende människan och hennes/hans anhöriga.

VÄLSKRIVEN SKRÄCKBOK
Det är det goda döendet han har kämpat för i alla år och han har skrivit en rad olika fackböcker på temat. För något år sedan skrev han sin första roman, ”I skuggan av sommaren”, en existentiell berättelse med cancertema. Med boken ”Dödshjälparen” som kom ut i höstas och utspelar sig på ett fiktivt närsjukhus, tar han steget in i en mörkare värld – en värld där de som är satta att vårda och hjälpa oss inte alltid vill oss väl, en värld där det måhända är alldeles för lätt för någon med onda avsikter att påskynda döden istället för att förhindra eller underlätta den. ”Dödshjälparen” är inte bara en spänningsroman, det är en lågmäld och mycket välskriven skräckbok där man inte förrän långt in i handlingen börjar förstå vem som är den skyldige/a.

Läs hela artikeln

Implementering av CAR T-cells-behandling i den svenska sjukvården: Utmaningar och möjligheter

Onsdag den 29 mars 2023, kl. 12.10–12.55

Immunoterapi är en form av behandling som bryter ny mark inom olika områden. Hittills har det främst använts för behandling av hematologiska maligniteter. Forskning är på gång även inom solida tumörer. Särskilt tilltalade med den nya formen av behandling är att man använder cell- och genterapi i kampen mot sjukdomen.

Föreläsare Stephan Mielke är professor i hematologi och cellterapi vid institutionen för laboratoriemedicin och vid institutionen för medicin, Huddinge, samt FoU-chef för Tema Cancer samt föreståndare för CAST vid Karolinska Universitetssjukhuset. Stephan forskar om immunoterapi mot cancer – hur cancer kan bekämpas med hjälp av immunsystemet. Forskningen handlar dels om hur potentialen i patientens egna immunförsvar kan utnyttjas, dels om förbättrade metoder vid transplantation av blodstamceller från en annan person.

För mer information och anmälan