Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Vi behöver bort från punktinsatser och få mer forskning om cancerprevention

Cancer kan drabba vem som helst, även den som lever hälsosamt. Forskning tyder dock på att cirka 30 procent av all cancer i Sverige kan förebyggas med livsstilsförändringar
– enligt WHO upp emot 50 procent globalt. Därför är förebyggande insatser mycket viktiga för att motverka prognosen om en kraftig ökning av antalet cancerfall. En tydligare och större satsning på förebyggande insatser får positiva effekter på många fler sjukdomar än cancer. Men hur fungerar preventionsarbetet – har vi lyckats förändra livsstil så att färre insjuknar? Vi ställde några frågor till den nationella cancersamordnaren Hans Hägglund.

I den europeiska kodexen mot cancer anges tolv åtgärder som människor själva kan vidta för att minska risken för cancer. Rekommendationerna är baserade på de senaste vetenskapliga rönen. Regionala cancercentrum i samverkan, RCC har regeringens uppdrag att tillsammans med andra aktörer delta i ett brett folkhälsopolitiskt arbete för förbättrade levnadsvanor. Folkhälsomyndigheten och det nationella programområdet (NPO) för levnadsvanor är exempel på sådana aktörer. Folkhälsopolitiken syftar ju också till jämlikhet. Har politiken haft avsedd effekt?

– Folkhälsopolitikens mål är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation, säger Hans Hägglund. Detta kräver en reell förskjutning av samhällsresurserna, så att en större del än i dag avsätts till förebyggande arbete. Där är vi inte ännu. För vissa cancerformer kan risken att insjukna minskas kraftigt genom vaccination mot humant papillomvirus (HPV). HPV är relaterat till insjuknande i livmoderhalscancer och flera andra
cancerformer. Vaccination mot HPV ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet för flickor sedan 2010 och från 2020 omfattas även pojkar. Regionerna har anslutit sig till en nationell forskningsstudie som har som syfte att stoppa livmoderhalscancer genom att erbjuda HPV-vaccin i kombination med screening. Ur samhällets och individens perspektiv är det angeläget med en hög täckningsgrad i vaccinationsprogrammet.

Screening ökar möjligheten att upptäcka och behandla tidigare stadier av en cancersjukdom.
– För cancerformer där det finns bra screeningmetoder är screening en effektiv åtgärd för att upptäcka cancer tidigt. Kombinationen av vaccination och screening ger bra resultat för att förebygga HPV-orsakad cancer. Strukturerade metoder bör användas och utvecklas för att så tidigt som möjligt fånga upp patienter med ökad risk för cancer. Det är också viktigt att kunskapen om alarmsymtom för cancer är väl spridd och tillämpas inom hela hälso- och sjukvården.

– Vissa högriskgrupper behöver omfattas av särskilda kontrollprogram. Det kan gälla både personer med en ärftlig ökad cancerrisk och personer som har ökad risk att insjukna till följd av annan sjukdom eller exponering för riskfaktorer.

Läs hela artikeln

Incidensen av levercancer ökar över hela världen – nu presenteras nya rön som kan förbättra behandlingen

Forskare vid Karolinska Institutet har identifierat förekomsten av en specifik kombination av ett protein och en lncRNA-molekyl i levercancer. Genom att öka förekomsten av lncRNA-molekylen minskar tumörcellernas fettdepåer vilket leder till att tumörcellernas delning upphör, och att de så småningom dör. Studien, som publicerats i den framstående tidskriften Gut, bidrar till ökad kunskap som kan leda till bättre diagnos och framtida cancerbehandlingar. Docent Claudia Kutter skriver här om hur den nya kunskapen kan förbättra diagnostik och behandling av levercancer.

Levern är inte bara det tyngsta inre organet utan också den största körteln i människokroppen. De gamla grekerna trodde att levern är källan till liv, centrum för känslor och säte för själen. Redan år 300 f.Kr. postulerade den grekiske läkaren Herophilus av Chalcedon att levern tar näring från tarmen för att omvandla den till energi som distribueras via blodet till resten av kroppen. Även om Herophilus beskrivning är enkel, fångade den leverns centrala roll som en ”metabolisk koordinator”.

Idag vet vi, efter århundraden av noggrann forskning, att levern fungerar i hematopoes, det vill säga blodbildning, i det tidiga embryot och övergår i metaboliska och avgiftande funktioner senare i livet. Under den kontinuerliga processen att bryta ner giftiga ämnen kan levervävnaden skadas. Anmärkningsvärt nog har levern en oöverträffat hög förmåga att reparera sig själv. Men om denna självregenerativa kapacitet är uttömd är vägen mot irreversibla leversjukdomar satt. Cancer är den mest elaka leversjukdomen med över 905 000 nya fall per år över hela världen1. År 2030 förutspås en incidensökning på upp till 35 procent i många länder, inklusive Sverige, på grund av kroniska hepatitvirusinfektioner, ohälsosam livsstil eller exponering för cancerframkallande ämnen. Även genetiska faktorer bidrar till utveckling av levercancer2.

Primär levercancer omfattar en samling av kliniskt olika tumörsubtyper, där hepatocellulärt karcinom (HCC) drabbar 80 procent av alla diagnostiserade patienter1 och därmed är den vanligaste formen av levercancer. På histologisk nivå kännetecknas HCC av okontrollerad levercelltillväxt och -förökning, vilket bidrar till leverdysfunktion. Det saknas förståelse för de underliggande molekylära mekanismer som orsakar den onormala cellfenotypen, delvis eftersom HCC i allmänhet diagnostiseras i ett långt utvecklat stadium av sjukdomen. Endast en av fem patienter är fortfarande vid liv ett år efter diagnosen vilket gör HCC till en av de dödligaste cancertyperna1. Trots denna alarmerande statistik finns det bara ett fåtal behandlingsalternativ.

De flesta patienter upplever återfall efter operation, och de två godkända läkemedlen som hämmar tyrosinkinasaktivitet, sorafenib och lenvatinib, förlänger endast patienters medellivslängd med ett år3. Därför är det av största vikt att nya diagnostiska markörer och behandlingsalternativ utvecklas för primär levercancer.

HAR KOMPLEXA TRANSKRIPTOM
Celler har utvecklat sofistikerade sätt att kontrollera flödet av genetisk information från DNA via RNA till protein, vilket säkerställer korrekt cellfunktion och pålitlig överföring av genetiskt material. Onormalt genuttryck och transkriptbildning kan störa denna balans och leda till sjukdomar, såsom primär levercancer. Under de senaste decennierna har intensiv forskning fokuserat på att identifiera faktorer som bidrar till den fenotypiska mångfalden i cancerceller. Till exempel avslöjade profileringen av ett stort antal patientbiopsier distinkta RNA-signaturer för varje cancertyp och resulterade i mer exakt tumörtyp, stratifiering och sjukdomsprognos4. Även om den genetiska regleringen av RNA, kallad riboreglering, är väsentlig, förblir den exakta cellulära påverkan ofta understuderad.

Efter transkription interagerar en RNA-molekyl med RNA-bindande proteiner (RBP). RBP:er är viktiga enzymer för korrekt funktion av RNA-reglerande processer. Mutationer i RBP-gener förändrar interaktionen med RNA, vilket kan påverka eller leda till sjukdom. När ett RBP och RNA interagerar bildar de specialiserade ribonukleära komplex (RNP). Denna interaktion kan ske med hjälp av RNAbindande domäner som är distinkta strukturella enheter inom RBP. Proteiner med en känd RNA-bindande domän kallas kanoniska RBP. Intressant nog, genom tekniska framsteg, har många fler proteiner identifierats som binder RNA, trots att de saknar någon känd RNA-bindande domän. Sådana proteiner kallas icke-kanoniska RBP. För närvarande omfattar katalogen över kanoniska och icke-kanoniska RBP:er cirka 5 000 proteiner.

Det betyder att ungefär en fjärdedel av alla proteiner i människokroppen har potential att binda RNA och forskare har bara börjat förstå den fulla omfattningen av komplexiteten i RBP:s verkningssätt. Även om det är känt att RBP:er kan koordinera ett transkripts öde i många olika molekylära processer, allt från kromatinförpackning till mRNA-translation5, är det nödvändigt att karakterisera vilka RBP:er det gäller, och hur dessa bidrar till den varierande sammansättningen av transkript i cancerceller. Denna kunskap är väsentlig för att förbättra framtida RNA-baserade cancerbehandlingsstrategier.

Läs hela artikeln

Kromosomal obalans i neuroblastom – molekylära aktiviteter för framtiden

Ny forskning visar på komplexiteten i de genetiska obalanserna som återfinns i neuroblastom, något som delvis kan förklara mekanismerna bakom neuroblastominitiering. Nu står forskningsfältet inför en viktig utmaning när det gäller hur man bäst tolkar de olika kromosomala abnormiteterna, och kombinationerna av molekylära aktiveringsmekanismer och avvikande cellsignalering, speciellt i högrisk neuroblastom. Här beskriver forskarna Marcus Borenäs, Torben Ek, Jikui Guan, Bengt Hallberg och Ruth Palmer, samtliga verksamma i Göteborg, senaste nytt från detta angelägna forskningsområde.

Neuroblastom är den vanligaste tumören hos spädbarn och medianåldern vid diagnos är 18 månader 1, 2. Sällsynta fall uppträder även i tonåren och hos unga vuxna1. Neuroblastom uppkommer i det primitiva sympatiska nervsystemet och tumörer kan uppkomma längs hela sympatiska gränssträngen från halsen ner till bäckenet, eller i binjurarna1. Cirka hälften av patienterna har metastaser vid diagnos1. Neuroblastom uppvisar mycket heterogent kliniskt förlopp, alltifrån spontan regress eller utmognad till ganglioneurom, till progressiv metastaserande sjukdom trots intensiv multimodal behandling1, 3.

Internationella neuroblastom-risk-gruppen (INRG) tog 2009 fram ett klassificeringssystem baserat på ålder, stadium, tumörhistologi, differentieringsgrad, MYCN-amplifiering, 11q-aberration och ploiditet för att definiera väldigt låg – (5 år Event Free Survival (EFS) >85%), låg – (5 år EFS >75% till ≤85%), intermediär-(5 år EFS ≥50% till ≤75%) och högrisk (5 år EFS <50%) grupper4. Högriskgruppen utgör den procentuellt största gruppen av patienterna (cirka 40 procent)4. Behandling av högrisk neuroblastom utgör den största utmaningen och man har genom sekventiella studier kommit fram till intensiv induktionskemoterapi, lokalbehandling med kirurgi och postoperativ radioterapi, konsolidering med högdoskemoterapi med autologt stamcellsstöd och underhållsbehandling med anti- GD2 och 13-cis retioninsyra (Figur 1). Bördan av behandlingen är stor med risk för komplikationer och sena biverkningar5.

Det finns alltså stor anledning att hitta mer målriktad och immunologiskt inriktad terapi än nuvarande toxiska behandlingsprotokoll. Därför att det viktigt att förstå de bakomliggande molekylära aktiveringsmekanismerna för initiering av neuroblastom.

Hur neuroblastom uppkommer är till stor del inte känt, hitintills har endast ett fåtal cancerdrivande gener identifierats. Däremot visar hög-risk neuroblastom fler genetiska avvikelser som till exempel amplifiering av proto-onkogenen MYCN eller aberration av 11q4 och fem års överlevnad för båda dessa grupper är under 50 procent (Tabell 1)2, 6. Det finns dock många andra genetiska avvikelser, både hos högrisk och icke-högrisk neuroblastom, som skulle kunna ha betydelse för framtida behandlingsformer. När Cohn et al. tog fram klassificeringssystemet för neuroblastom 2009 var den totala överlevnaden (overall survival) för 1p aberrationer 100 procent samtidigt som det endast fanns data för 17q status från mindre än fem procent av deltagarna, varför 1p och 17q-status exkluderades från kriterierna för klassificeringen av neuroblastom4.

Här presenterar vi nya rön med fokus på framför allt MYCN-amplifiering (MNA) och 11q-aberrationer, som avslöjar molekylära mekanismer som sannolikt bidrar till högrisk neuroblastom.

Läs hela artikeln

 

Kicki Waller symposiet – Fullmatat symposium i Åre när det äntligen gick att ses

Efter att Kicki Wallers bröstcancersymposium varit inställt under 2020 och 2021 på grund av Covid 19-pandemin var det extra kul att återigen kunna ses live i Åre. Årets möte var uppdelat i fem teman:
1) Kirurgi och strålbehandling av axillen – utveckling,
2) Patientinformation,
3) Bröstcancervård för äldre kvinnor,
4) Fjärrmetastaserad sjukdom och
5) Bilddiagnostik.

Mötet inleddes med avtackning av tidigare ordförande Catharina Ihre Lundgren och programansvarig Irma Fredriksson samt presentation av ny ordförande som är Helena Ikonomidis-Sackey och ny programansvarig som är Jana de Boniface. Jana de Boniface, kirurgkliniken, Capio S:t Görans Sjukhus, inledde första temat med senaste nytt gällande axillstaging efter neoadjuvant kemoterapi (NACT). Incidensen för lymfödem efter tre år hos kliniskt lymfkörtelpositiva patienter som genomgått NACT följt av axillarutrymning
(ALND) är cirka 60–75 procent.

Det är en av flera viktiga anledningar till att det pågår en de-eskalering av kirurgisk axillstaging efter NACT. Enligt kommande nationella riktlinjer 2022 rekommenderas sentinel node biopsi (SNB) med minst tre uttagna lymfkörtlar och dual tracer alternativt Targeted axillary dissection (TAD) hos kliniskt lymfkörtelpositiva patienter (cN1 = högst tre misstänkta metastaser) som konverterar till ycN0 efter NACT. Om SNB eller TAD är negativa utförs ingen ALND. TAD innebär att lymfkörtelmetastasen markeras innan NACT och att den excideras tillsammans med SNB efter NACT. Falsk negativ kvot (FNR) vid TAD är i vissa studier knappt två procent. Om SNB utförs enligt rekommendationen ovan är FNR cirka sju procent, alltså samma nivå som när SNB utförs innan NACT.

Frågan är hur ycN0 ska definieras. Ultraljud av armhålan efter NACT är svårbedömt eftersom fibros och kvarvarande metastas är svåra att särskilja (Negativt Prediktivt Värde 50). Jana de Bonifaces förslag är: åtminstone regress i axillen/ bröstet, regress av palpationsfynd i axillen (om det fanns). Det är också viktigt att tänka på subtyp eftersom HER2+ och TNBC har störst andel axill-pCR (patologisk komplett remission).

STRÅLBEHANDLING UNDER LUPP
Sara Alkner, Onkologkliniken, Skåne, diskuterade strålbehandling mot axillen: när, var och hur mycket. I strålbehandlingsstudier som är utförda efter 1989 ses mindre ickebröstcancerdödlighet och samtidigt med en liten vinst vad gäller totalöverlevnad.

Modern strålbehandling tar hänsyn till riskorgan när target definieras vilket tillsammans med strålbehandlingsteknik som till exempel VMAT, tomoterapi och protoner minimerar doser till känslig normalvävnad. På några år har vi gått från 50 Gy på 25 fraktioner till dagens 2,67 Gy till 40 Gy mot såväl bröst som regionala körtelstationer. Åldersboost till personer < 50 år kan ges integrerat. Under pandemin har strålbehandling lokalt mot bröst eller thorax givits enligt Fast Forward-studien, med 5,2 Gy till 26 Gy. Med dagens förbättrade diagnostik och behandling av tidig bröstcancer kan man fundera på om strålbehandlingen ger samma vinst som tidigare. Om vi riktar blicken internationellt har man börjat deeskalera strålbehandling mot regionala körtelstationer om patienten är axillarutrymd eller har ett begränsat körtelengagemang i sentinel node. Så frågan man kan ställa sig är om axillen ska strålbehandlas över huvud taget. Studier pågår och i Sverige, Norge och Finland kommer en studie att starta 2023, T-REX (Tailored regional radiotherapy), där 1 800 patienter med T1-2 cN0 med 1–2 makrometastaser (SNB) ska randomiseras till att få eller avstå strålbehandling mot körtelstationer beroende på ARTIC- nivå (Adjuvant Radiotherapy Intensification Classifier).

ARTIC är ett verktyg som klassificerar grad av nytta med strålbehandling utifrån genprofil och ålder. Det första temat avslutades av Helena Ikonomidis-Sackey, kirurgkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, som redogjorde för vad axillkirurgi innebär för patienten. Incidensen av lymfödem är fyra gånger vanligare efter ALND jämfört med SNB. Men även efter SNB förekommer en betydande armmorbiditet. Armsvullnad uppstår hos cirka fem procent av patienterna efter SNB och 20 procent efter ALND. Motsvarande siffror för känselnedsättning är 10 procent respektive 30 procent, inskränkt rörlighet i axelleden 10 procent respektive 20 procent och värk 30 procent respektive 50 procent. Helena Ikonomidis-Sackey berättade också att lymfödem inte verkar ge nedsatt livskvalitet, men att nedsatt rörlighet gör det. Patienter med värk/nedsatt rörlighet i axelleden har en 2,5 gånger ökad risk att inte återgå till tidigare arbetsgrad. Vi behöver således ha fokus på ökad rörlighet för alla patienter som genomgått axillkirurgi. Sannolikt behöver många fler patienter än vi tror hjälp med rörelseträning/sjukgymnastik även efter SNB.

Läs hela referatet som PDF

RNA-molekyler styr reparationen av människans arvsmassa i cancerceller

Länge trodde man att RNA endast deltog i proteintillverkning, men ny forskningvisar motsatsen. ”Våra senaste forskningsfynd visar att vissa RNA kan binda till enzym som reparerar skadat DNA och fungera som av- och på-knapp för dessa enzym”, skriver här Marianne Farnebo, docent vid Karolinska Institutet.Därmed kan RNA styra DNA-reparation, en upptäckt som på sikt kan leda till möjligheten att både motverka cancerutveckling och skapa bättre cancerbehandlingar.

Den genetiska informationen för hur en människa ska se ut finns i vårt DNA som lagrar all information om hur kroppens celler ska utvecklas och fungera. Varje dag uppstår tusentals skador i cellernas DNA, ändå håller den sig förvånansvärt intakt. Ett effektivt reparationsmaskineri är källan till hur cellen säkrar den genetiska informationen, reparerar sitt DNA och motverkar sjukdomar som cancer.

Orsakerna till DNA-skador är många – de kan exempelvis uppstå som följd av exponering av solstrålar, cigarettrök eller andra mutagena ämnen, men också av naturliga händelser inom cellen, som vid celldelning eller energiproduktion. När en skada skett avlägsnas den av speciella enzymer och på olika sätt. Skador som kemiska modifieringar på DNA-molekylen repareras genom excision reparation, där den skadade delen tas bort och ersätts med en frisk del. Om DNA-strängarna istället går av, antingen den ena eller båda strängarna, utförs reparation på andra sätt och via andra enzym (se exempel nedan). Olämpligt val av reparationsväg kan resultera i ett spektrum av sjukdomar som sträcker sig från utvecklingsstörningar till cancer och därför behöver dessa val regleras noggrant.

DUBBELSTRÄNGSBROTT FARLIGAST
Den mest toxiska formen av DNA-skada innebär att båda DNA-strängarna går av samtidigt, så kallat dubbelsträngsbrott. Eftersom båda strängarna är skadade kan ingen av dem användas som ritning för att genomföra reparation vilket gör processen svårare. Cellen måste då antingen använda friska DNA-strängar på andra kromosomer som ritning (kallad homolog rekombination) eller klistra ihop de fria ändarna utan ritning (kallad icke-homolog sammanfogning)

1. Den förstnämnda (som använder en ritning) resulterar i mer perfekt resultat och används ofta för att reparera delar av DNA som anses innehålla viktig information (till exempel gener). Men eftersom den tar längre tid och endast är tillgänglig vid vissa cellcykel- faser, används icke-homolog sammanfogning oftare. Exakt hur cellen styr av och på för dessa reparationsvägar som konkurrerar med varandra är oklart, men våra senaste fynd ger svaret – RNA-molekyler.

RNA är grundläggande molekyler som finns i alla levande organismer. En del fungerar som källa för proteintillverkning och kallas protein-kodande RNA medan andra, icke-kodande RNA, utför andra funktioner i cellen. Allt fler studier pekar på att icke-kodande RNA kan spela en avgörande roll vid reparation av DNA på flera olika sätt. RNA kan agera både som vägvisare för reparationsfaktorer eller brobyggare vid själva reparationen genom att hybridisera med skadat DNA2. Vår senaste upptäckt visar att RNA dessutom kan kontrollera DNA-reparation genom att blockera eller aktivera reparationsenzym.

Läs hela artikeln