Stötta yngre och bjuda på kunskap – viktigt för Eva Tiensuu Janson, erfaren expert på NET
Hennes bästa ämne i skolan var svenska och ett tag funderade hon på att bli historielärare. Musiken, fiolspelandet, har också alltid spelat en viktig roll i livet.
– Men om man hade bra betyg skulle man utbilda sig till ett ”riktigt” jobb som läkare eller jurist, och jag ville arbeta med något som kunde hjälpa människor, säger professor Eva Tiensuu Janson, som valde att ägna sig åt neuroendokrinologi, men aldrig släppte det stora intresset för pedagogik. Idag är hon ställföreträdande vicerektor för vetenskapsområdet medicin och farmaci på Uppsala universitet.
Inom forskarvärlden, både den nationella och internationella, är denna osedvanligt vänliga professor ett ytterst välrenommerat namn inom området NET–neuroendokrina tumörer (carcinoider), framförallt den ärftliga varianten som drabbar tunntarmen, som är hennes eget forskningsområde. NET är den näst vanligaste bukcancerformen efter tjocktarmscancer. Utan att gå händelserna i förväg ska det redan här sägas att Eva Tiensuu Janson varit ytterst delaktig i att bygga upp det Center of Excellence i Uppsala som är världsledande när det gäller neuroendokrina tumörer.
Men först en fråga om det ovanliga efternamnet Tiensuu.
– Det är ett finskt namn som kommer från Tornedalen, förklarar hon, och det märks att det inte är första gången någon undrar. Eva Tiensuu Jansons farfar var potatisodlare i Tornedalen och hennes morfar var glasblåsare i Småland, en ovanligt stor geografisk spännvidd i DNA:et som kanske har gjort avtryck i karaktären. Hennes far blev agronom, mamman arbetade inom storhushåll och föräldrarna som alltså kom farandes från norr och söder träffades i Uppsala.
– Det finns ingen i släkten som har arbetat inom vården och heller inga sjukdomar som möjligen kunde ha väckt ett intresse för att arbeta som läkare, konstaterar Eva som föddes i Luleå 1963 och så småningom flyttade söderut i olika omgångar, först till Umeå och Östersund och därefter Uppsala som har varit hennes hemvist sedan hon tog läkarexamen där 1988. När hon började läsa medicin 1983 var det kö till läkarutbildningen och hon blev bortlottad vid första försöket.
– Det innebar att jag arbetade med annat hemma i Östersund under ett halvår. Min mamma som var chef för ett storkök hjälpte mig att få ett vikariat på ett av sjukhusköken där jag sommarjobbat tidigare. Jag skrev bland annat matsedlar och skalade hundratals kilo morötter och lök. Det var faktiskt ett riktigt kul extrajobb.
VIKTIGT MED ETT ”RIKTIGT YRKE”
Med sina toppbetyg blev hon sedan antagen till läkarutbildningen i Uppsala 1983. Men det var långt ifrån en självklarhet att unga Eva skulle välja den medicinska banan.
– Jag var betydligt mer intresserad av humanistiska ämnen i skolan, som svenska och historia. Jag älskade att skriva uppsatser och funderade även på att bli historielärare – eller att få ägna mig åt mitt stora intresse, musik – professionellt. Ämnet naturvetenskap hankade jag mig hjälpligt igenom, det enda jag tyckte var lite kul var biologi. Men på den tiden ansågs det att ett sådant ”läshuvud” som hon hade begåvats med skulle användas till att utbilda sig till ett ”riktigt” yrke. Att hålla på med musik ansågs inte riktigt seriöst. Varken Eva själv eller alla de patienter – och studenter – som hon har hjälpt genom åren har haft anledning att beklaga det yrkesval hon gjorde. Och musiken, främst fiolspelande, har
hon ägnat sig helhjärtat åt privat under en stor del av livet. Intresset för forskning blev tydligt redan efter några terminer på läkarutbildningen.
– Ja, det fanns där från början. Jag lutade nog mer åt forskning än kliniskt arbete men insåg ändå tidigt att de bästa resultaten uppnås om man både arbetar i labbet OCH träffar patienter. Som kliniker är det viktigt att förstå hur laboratorieforskning går till och vice versa, säger hon. Hennes livslånga intresse för hormonproducerande tumörer väcktes redan under patologistudierna under utbildningen.
