Fysisk aktivitet och träning under cancerbehandling
Många patienter med cancer genomgår omfattande behandlingar under lång tid. Både cancersjukdomen och dess behandlingar kan medföra betydande biverkningar som negativt påverkar livskvaliteten. Anna Johnsson är fysioterapeut och doktor i medicinsk vetenskap, jobbar som FoUU-ledare vid verksamhetsområde Hematologi, Onkologi & Strålningsfysik, på Skånes Universitetssjukhus och skriver här om hur fysisk aktivitet och träning under cancerbehandling kan minska biverkningar.
Det finns numera tydlig vetenskaplig evidens och omfattande klinisk erfarenhet som visar att fysisk träning kan minska biverkningar. Träning kan således fungera som en effektiv behandling för att lindra biverkningar vid cancersjukdom.
Fysisk aktivitet och träning efter en cancerdiagnos minskar förekomsten och/eller svårighetsgraden av ångest, oro, depressiva symtom, smärta och fatigue. Dessutom förbättras sömn, kognitiv funktion, livskvalitet och fysisk funktion. Nedsatt syreupptagningsförmåga (kondition) och minskad muskelstyrka är vanliga biverkningar av cancerbehandling som påverkar den fysiska funktionen och livskvaliteten hos många patienter. Träning leder till förbättrad eller bibehållen syreupptagningsförmåga och muskelstyrka, och studier har visat att detta även gäller patienter som genomgår cancerbehandling, vilket tidigare inte antogs vara möjligt. Förbättrad fysisk funktion ökar sannolikt möjligheterna att hantera behandlingen så effektivt som möjligt.
En nyligen publicerad metaanalys visar att antalet vårddygn (minskning med 1,4 dagar) och inläggningar (minskning med 8 %) kan reduceras genom träning under behandling. I metaanalysen varade träningen i 2–52 veckor (median 5,5 veckor) på måttlig intensitet, i genomsnitt cirka 40 minuter per pass och fyra gånger i veckan.
Ett växande forskningsområde undersöker om fysisk träning kan minska risken för hjärt- och kärlpåverkan som vissa behandlingar orsakar. Djurstudier visar att träning kan skydda mot hjärt- och kärlkomplikationer, och det publiceras allt fler artiklar med interventionsstudier som tyder på att träning under behandling kan minska den behandlingsinducerade hjärttoxiciteten. Låg syreupptagningsförmåga är starkt förknippad med ökad dödlighet.
Träning ökar inte risken för att utveckla lymfödem. Tvärtom är det ett viktigt egenvårdsråd vid lymfödem och kan, för vissa undergrupper, minska risken för att utveckla lymfödem. När det gäller cytostatikainducerade perifera neuropatier (CIPN) finns ingen stark evidens för träningseffekt, men många studier pekar på positiva effekter och klinisk erfarenhet visar att styrke- och balansträning kan hjälpa patienter att förbättra sin fysiska funktion och hantera problemet. Andra kropp- & själ-metoder såsom yoga och tai chi kan öka kroppskännedom och förbättra balansen.
Minskad risk
Det finns även evidens för att fysisk aktivitet minskar risken för att insjukna i vissa cancerdiagnoser, bland annat postmenopausal bröstcancer, koloncancer och njurcancer. Efter diagnos finns evidens för att fysisk aktivitet minskar förtida dödlighet (total och/eller cancerspecifik) vid cancerdiagnoser som bröstcancer, kolorektal cancer, prostatacancer och gynekologisk cancer.
Hur ska man träna?
Vilken typ av träning som är mest effektiv är inte helt fastställt. Det finns många randomiserade studier som visar att fysisk aktivitet och träning förbättrar livskvalitet och minskar biverkningar. Tidigare var interventionerna i de flesta studier inriktade på pulshöjande fysisk aktivitet såsom raska promenader, jogging eller cykling, men idag är även muskelstärkande träning en viktig del av rehabiliteringen. Dosen av pulshöjande fysisk aktivitet bestäms av intensitet, duration och frekvens. Det betyder att för att följa rekommendationerna för hälsofrämjande fysisk aktivitet kan man antingen vara fysiskt aktiv på måttlig intensitet i 150 minuter per vecka eller på hög intensitet i 75 minuter per vecka.
I en stor, svensk, randomiserad studie, Phys-Can, undersökte man effekten av pulshöjande och muskelstärkande träning på låg till måttlig intensitet jämfört med hög intensitet. Resultatet visade positiva effekter av båda intensiteterna, men något bättre effekt på fysisk fatigue, muskelstyrka i nedre extremiteterna och kondition i gruppen som tränade på hög intensitet. OptiTrain, en annan svensk studie, jämförde högintensiv intervallträning och styrketräning med konditionsträning. Jämfört med kontrollgruppen rapporterade båda träningsgrupperna bättre livskvalitet och färre symtom såsom smärta, och de var också inlagda på sjukhus i mindre omfattning.
