Målsökande radioaktiva läkemedel ökar hoppet för effektiv behandling
Målsökande radioaktiva läkemedel ökar hoppet för effektiv behandling
Antalet målsökande läkemedel ökar lavinartat, och med dem följer även ett ansvar att hitta rätt behandling till rätt patient i rätt tid. I den här utvecklingen kan målsökande radioaktiva läkemedel komma att spela en stor roll. Tillsammans med nya strålsensitiverings-strategier kan målsökande radioaktiva läkemedel ligga till grund för en framtida mer effektiv cancerbehandling med ökad överlevnad och färre biverkningar. Det skriver docent Marika Nestor vid Uppsala universitet i en högaktuell översikt av ämnesområdet.
Det har pratats länge om radioaktiva cancerläkemedel bland forskare och inom sjukvården, men först på senare tid har även allmänheten fått upp ögonen för denna nya typ av läkemedel. Under våren 2018 ledde Aftonbladets artikelserie ”Prostatacancer – var god dröj” till att svenska sjukhus blev nedringda av patienter som ville ta del av de revolutionerande nya radioaktiva läkemedel som tidningen skrev om. Radiofarmaka är dock inte någon ny företeelse inom onkologin. Patienter med sköldkörtelcancer har behandlats med radioaktivt jod sedan 40-talet. Med denna metod drar man nytta av sköldkörtelcancer-cellernas jodpumpar som pumpar in radiojodet i cancercellerna. På så sätt skapas en effektiv lokal strålterapi av tumören, samtidigt som normalvävnad skonas. Dessa jodpumpar finns emellertid inte på andra typer av cancerceller, vilket gör att andra målsökningsstrategier behövs. Det har dock behövts ett antal årtionden för att utveckla tekniken för att expandera vidare till mer renodlat målsökande radiofarmaka och en större arsenal av radionuklider. Idag finns ett tiotal radioaktiva läkemedel som är godkända eller i sena kliniska prövningar, bland annat Lutathera (177Lu-DOTATATE) som har visat sig dubblera femårsöverlevnaden hos patienter med neuroendokrin cancer, samt 177Lu-PSMA-617 mot prostatacancer. Dessa läkemedel binder specifikt till somatostatinreceptorer respektive PSMA (prostate-specific membrane antigen) på cancercellernas yta. Metoden bygger på att de antigen som de målsökande molekylerna riktas mot finns i betydligt högre omfattning på cancerceller jämfört med normala celler. De målsökande molekylerna injiceras i blodet och tar sig sedan till tumörcellerna, där de binder till de antigen som de är anpassade för. De radioaktiva molekylerna ansamlas då på cancercellerna, och enligt samma princip som för radiojodbehandlingen så uppnår man då en målsökande strålterapi där tumörcellerna utsätts för en väsentligt större stråldos än den omgivande vävnaden. Detta gör att behandlingen har potential att bli betydligt mer tumörspecifik och kraftfull än dagens strålbehandlingar.
MÅLSÖKANDE MOLEKYLER
Grunden för denna typ av målsökande strålterapi är cancermålsökande molekyler, exempelvis antikroppar, som används för att transportera och ansamla radionukliden till cancercellerna. Utvecklingen av nya metoder för att selektera och framställa målsökande molekyler har varit avgörande för framgången, ett område som belönades med Nobelpriset i kemi 2018. Idag står antikroppsbaserade läkemedel för en tredjedel av de målsökande läkemedel som är godkända eller i sena kliniska prövningar i västvärlden, där cirka två tredjedelar av dessa verkar inom onkologin. Även nya typer av målsökande molekyler är på frammarsch, där mindre molekyler och målsökande peptider har rönt stora framgångar i fältet. De målsökande läkemedlen kan ha en cancerhämmande effekt i sig själva, genom att exempelvis blockera tillväxtreceptorer på cancercellernas yta eller genom att aktivera kroppens immunförsvar. Herceptin är ett exempel på ett sådant målsökande läkemedel, där den monoklonala antikroppen trastuzumab binder till den bröstcancer-associerade receptorn HER2 och hämmar cancerns tillväxt. Steget från en målsökande molekyl till ett målsökande cytostatikum behöver sedan inte vara långt. Kadcyla är en sådan variant, där man har fäst toxinet emtansine på trastuzumab. Ett problem i fältet är dock att behandlingen kan selektera fram de cancerceller som inte har den målsökta receptorn, vilket leder till att cancern kan bli resistent mot behandlingen på längre sikt. Genom att byta ut cytostatikan mot en radionuklid kan risken för resistens reduceras, eftersom radionukliden även bestrålar närliggande celler, vare sig de har den målsökta receptorn eller ej.
