Med precision i både musik och medicin
Hon är en virtuos som hanterar en fiolstråke lika skickligt som en skalpell. Jana de Boniface är både professionellt utbildad violinist och flerfaldigt prisbelönt, forskande bröstcancerkirurg. Hennes ovanliga, provencalska efternamn betyder ”att göra gott” – ett motto som har präglat hela karriären. Ett bevis på hur uppskattad hon är av sina patienter kom förra året då hon fick Bröstcancerförbundets finaste utmärkelse för sin patientnära forskning, där hon bland annat har visat på fördelarna med bröstbevarande kirurgi.
Ibland är vägen framåt i livet spikrak, utan överraskningar. Det gäller inte riktigt för Jana de Boniface, som under sitt 53-åriga liv hunnit ta några ovanliga ”omvägar”. Idag arbetar hon som överläkare och bröstkirurg på Capio Sankt Görans Sjukhus i Stockholm och som forskare på Karolinska Institutet, där hon är adjungerad professor i klinisk epidemiologi. Men det var i universitetsstaden Giessen, norr om Frankfurt i Tyskland, som hon såg dagens ljus en sen augustidag 1971.
– Båda mina föräldrar arbetade som psykoanalytiker, pappa med bakgrund som psykiater och mamma som psykolog. Det betydde att precis allt tolkades därhemma, säger hon med ett skratt och tillägger att det kanske inte var så oväntat att hon så småningom kom att välja ett mer handfast, fysiskt yrke, som kirurg.
– Min pappa spelade fiol och mamma tvärflöjt, så jag började spela fiol och piano som åttaåring, berättar Jana som flyttade till Berlin som 19-åring för att börja studera till yrkesviolinist på Musikhögskolan.
Studerade både musik och medicin
Planen var att hon skulle utbilda sig violinist men hon hade tidigt medicinstudier som en backup-plan, ifall hon inte skulle klara inträdesprovet till Musikhögskolan.
– Eftersom jag kom in där direkt valde jag musikspåret. Men redan under första året i Berlin blev jag helt nedbruten av en extremt tuff fiolprofessor som fick mig att tro att jag inte hade någon framtid som professionell violinist. Det tog förstås hårt men det var å andra sidan det som fick mig att byta lärare och plugga medicin parallellt. Det krävde en hel del pusslande och många tidiga morgnar men det gick faktiskt att kombinera, säger Jana som beskriver sig som en envis, nyfiken och lojal (i synnerhet gentemot patienterna) person.
Att hon utöver dessa egenskaper och sin erkända hantverksskicklighet inom två områden också har en förmåga att organisera sitt liv på ett effektivt sätt började bli tydligt redan där under dubbelstudierna i Berlin.
Men hur kom Sverige in i bilden?
– Jo, min allra bästa vän blev utbytesstudent i Umeå. Jag hade räknat med att hon skulle komma tillbaka till Tyskland efteråt men hon träffade sin nuvarande man i Sverige och valde att stanna kvar, säger Jana, som minns att hon först blev väldigt ledsen- för att sedan snabbt välja att flytta till Västerås (dit bästisen hade flyttat) för fyra månaders studentpraktik inom kirurgi.
Visste inte vad Alvedon var
Så kallade ”långbänkar” är okända företeelser i denna praktiska och handlingskraftiga kvinnas värld. Jana satte igång att råplugga svenska och kanske är det hennes musiköra som gör att man idag, efter bara 26 år, knappt hör någon tysk brytning.
– Jag gillar språk, konstaterar hon enkelt. Och jag tyckte det var kul att våga ta det här steget. Men jag minns också hur tufft det var att kastas in på akuten och inte riktigt förstå vad patienterna sade. Jag förstod inte ens vad Alvedon var, jag hade ju bara lärt mig paracetamol.
Under praktiken var kirurgi ett så kallat pliktämne, det var inget hon valde medvetet.
– Men redan när jag hade opererat min första blindtarm kände jag att kirurgi passade mig.
Hon erbjöds sedermera vikariat i Västerås och gjorde sedan både sin ST-tjänstgöring och doktorandutbildning där. Den tyska legitimationen som hon fick efter sin avslutade medicinska utbildning i Berlin gjorde att hon kunde hoppa över den vanliga AT-tjänstgöringen. Det var under specialistutbildningen (ST) i Sverige som hon gjorde sin första bröstkirurgi.
– Att operera bröst var något som ansågs vara enkel kirurgi på den tiden, men så är det verkligen inte numera, konstaterar hon och berättar att hon även under en tid arbetade med tarmkirurgi.
